_Sofie_

5 _Sofie_

2504 visningar

Pappan vill inte ha barnet... vad ska jag göra? hjälp...

Hej, tyvärr så känner jag nu att jag måste ställa en ny fråga här på sidan, och ber om ursäkt till er som tycker att mina frågor är jobbiga, men jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till..

Som många av er som läst mina tidigare frågor, vet, så har jag haft svårt att få behålla mina foster, när jag väl blivit gravid, och som ni också vet så har jag lite svårare att bli gravid efter mitt sena mf 2010..

Men nu var det inte det jag ville prata om..
Så nu till saken..

Jag och min kille har försökt bli gravida under ett par månaders tid nu, och var gång har det slutat likadant, tidigt missfall..
Men vi gav inte upp hoppet utan fortsatte försöka gång på gång, och blev alltid lika besvikna månad efter månad..

Ett tag så gav vi faktiskt upp och tänkte på allt annat viktigt istället, så som jobb, räkingar, hushållet m.m..

Vi var riktigt förälskade och gjorde allt för varann, fi fanns alltid där och ställde upp oavsett vad det gällde..

Men med tiden så började de där små tjafsen komma och till slut bråkade vi dagligen..
Vi lyckades lösa problemen och höll sams nån vecka innan de började om på nytt..

Efter alla bråk så gled vi ifrån varann mer och mer..
Vi pratade nästan aldrig med varann och träffades väldigt sällan..

Efter vi hade bråkat och knappt umgåtts eller pratat på några veckor så gav jag upp..
Sa att jag ville ta en pause för vår skull så vi inte skulle tröttna på varandra hellt..

De gick någon vecka och sedan upptäckte jag att jag var gravid, ringde honom och berättade om det lyckliga beskedet men fick till svar att det inte var hans barn..
Föll i gråt och visste inte vad jag skulle göra..
Där tog det slut..

Det är över en månad sedan som det verkligen tog slut mellan oss, och jag saknar honom jätte mycket trots det han sa..
Försöker gå vidare trots att det är svårt..

Olyckligt nog så slutade den graviditeten i ett nytt missfall i vecka 4+2..

Men strax innan det tog slut (någon vecka efter mitt mf) så hade vi oskyddat sex igen...

Efter det tog slut så visste jag att det troligen inte tagit sig, att jag inte blivit gravid..
Men hade visst fel..


För den 15e och den 17e Juni så plussade jag, den 22a Juni skulle jag ha haft BIM, men min mens kom aldrig, men natten till den 23e Juni, så fick jag rosa flytningar på natten, sen var  det inte mer än så..

Senare på morgonen nästa dag fick molande mensvärk, och på kvällen fick jag en liten blödning, behövde knappt trosskydd, helt utan smärta, samma dagen efter, sedan tog det slut..

Blödningen varade bara i 3 dagar (brukar ha min mens i 6-8 dagar) så nu på efter hand misstänker jag att det var en nidblödning..

Den 2a Juli, kände jag mig konstig, och hade extrem yrsel så bestämde mig för att ta ett test, som visade svagt positivt, tänkte inte mer på de och tog ett nytt runt den 8-9 Juli som visade lite starkare positivt, och min tanke var då "f*n.. hur gör jag nu?"
Samtidigt som det var efter längtat..

Nu här om dagen, tog jag ett nytt positivt test..
Har pratat smått med mitt ex och frågat "hur gör vi om jag är gravid?" utan att påpeka något, och han vill inte ha några barn med någon han inte är tillsammans med..
Jag förstår honom självklart men klarar inte av en abort efter mitt sena mf 2010..

 

Jag kommer nu bli en ensamstående mamma om jag behåller mitt barn, sedan klarar jag inte av en abort så vet inte hur jag ska göra..

Finns det någon här som suttit i samma eller liknande sits, som kan hjälpa mig med hur jag ska göra ?
Har längtat efter mitt plus i 3års tid men nu vet jag inte alls hur eller vad jag ska göra..

Känner bara att jag är påväg att bryta ihop efter allt detta...


Ber om ursäkt för att det blev så lång text men behövde verkligen få skriva av mig...

9 Svar (äldsta svaret först)
  • 1

    Mujjan

    5 Mujjan

    Har en tjej kompis som blev gravid och hennes dåvarande ville inte och sade att hon måste göra abort om det skulle funka mellan dem, hon gjorde slut med honom och fullbordade graviditeten och nu har hon en liten dotter på snart 4 månader och hon är ensamstående.

    Kan hon så kan du! Jag tycker att du ska behålla barnet och sen kan ni säkert få det att funka igen. :)

  • 2

    _Sofie_

    5 _Sofie_

    Hej gumms, jo jag har funderat på att behålla barnet faktiskt, för man vet ju inte när man får en sån här chans igen..

    Men känner mig ändå lite osäker på beslutet :/

  • jag skulle ej ta risken att göra abort efter den ''otur'' du har haft faktiskt. TÄNK OM detta är din enda chans? min mammas kompis gjorde en abort och nu kan hon aldrig bli gravid igen, så även aborter kan bidra till att man får svårt eller överhuvudtaget inte kan få barn. Det finns jättemånga ensamstående  mammor, och om jag vart i din situation hade jag behållt barnet utan att tveka, skulle ej ta den risken att ta bort det när det ej gått vägen ett flertal gånger för dig. 

  • 4

    Meduzzza

    5 Meduzzza

    Usch då. Jag som uppfattningen om att ni verkligen försöker bli gravida. Om det visar sig att du är gravid hoppas jag du kan prata med honom ännu en gång. Kanske ändrar han sig? Man är alltid två om att bli gravida och eftersom ni haft oskyddat sex så har ju båda vetat att det kan hända. Bästa möjliga är ju om båda är med på noterna och vill ha barnet och ge det en bra uppväxt. Men går inte det så får du ta ett beslut då.
  • 5

    _Sofie_

    5 _Sofie_

    Hej, jo jag har också tänkt i de banorna, så funderar på att behålla barnet.. Jo, han var gott o väl medveten om att jag kunde bli gravid men ändå tog jan den risken.. Vet att jag klarar mig som ensamstående mamma då familjen stöttar mig, men känns ändå fel på något sätt.. Men klarar verkligen inte av en abort, stor tjuter (bokstavligt talat) så fort jag tänker tanken.. Tänker tillbaka på min dotter jag förlorade i vecka 19, o det hindrar mig från abort då det var riktigt hemskt.. Sen vågar jag inte riskera att bli barnlös me tanke på alla de tidigare gångerna.. Ska försöka prata honom när jag varit på VUL och så, men tror inte reaktionen kommer bli så bra.. Han har ett väldigt häftigt temperament också, så får se hur de blir.. :/ Bara de att jag kan inte känna någon lycka över denna graviditet pga honom, är lycklig över beskedet men tankarna gick snabbt över till rädslan för att berätta... :(
  • 6

    _Sofie_

    5 _Sofie_

    Jo förresten tjejer.. En lite pinsam fråga.. Min livmodertapp sitter rätt långt ned, inte ens en fingerlängd upp som den brukar, men den är stängd iaf.. Borde den inte sitta högre upp om jag är gravid??
  • 7

    josefin91

    5 josefin91

    Usch vad tråkigt att läsa hur det blivit för dig, när du längtat så mycket efter detta.. Jag är gravid med nr 2, min sambo försökte tvinga mig till abort, jag vägrade jag skulle aldrig klara av att gå igenom en sådan så han lämnade mig. Efter en vecka kom ham tillbaka och vela försöka och acceptera det kommande barnet (han är även far till min dotter på ett år) Det har fungerat bra, men jag har inte fått nått stöd utav honom, herromdagen fick jag nog och bad om lite hjälp och förståelse, men fick till svart att han gjort sitt genom att gå med på att behålla mig och att jag inte kan vänta mig något annat. Jag fick nog och vi gjorde slut, nu sitter jag är halft som halft panik, att bli en ensamstående mamma är inenting man önskar och strävar efter, hoppas varje minut att han ska ändra sig och acceptera allt. Men om det inte är så så får jag ta det, jag vet att jag klarar det trotts att det är väldigtväldigt tråkigt, men i längden kommer det bli bättre än att fortsätta bo med en som inte accepterar ens kommande barn, eller göra en abort för att "vara snäll" . En abort mot sin vilja är ingenting som bör göras, det tar otroligt mycket på psyket, jag tror du kommer klara dig galant, vi tjejer är otroligt starka!!

    jag vet inte om det hjälpte dig nåot, men jag förstår hur du mår och känner dig, det är fruktansvärt, massa kramar till dig!!!

    ( ang. livmoderhalstappen så har jag alltid kännt mig, enligt mig för långt ut, först nu när jag kommit upp över vecka 10 i grav så känner jag inte den så långt ut längre, så du kan vara lugn :)) 

  • Personligen sitter min så långt in att man faktiskt får leta efter den. Men är jättevanligt att man känner den lätt under graviditeten så inge konstigt.
  • 9

    Mujjan

    5 Mujjan

    Håller med de andra gumman! Du ska aldrig Göra en abort för någon annans skull! Min sambo ville inte att jag skulle behålla detta barn först men jag vägra i sten att göra abort då jag har många mf i bagaget! Bm sa till mig att ska man göra en abort ska man göra den för sin egen skull ock inte för någon annan! Så jag tycker att du ska behålla det efter allt du varit med om! ❤