Matilda_W

5 Matilda_W

10885 visningar

känner mig sämst

Hej! Jag har precis börjat ett nytt jobb som egentligen var att ta vatten över huvudet för det var så mycket nytt och så mycket jag skulle lära mig och 100% tjänst. När jag kommer hem från jobbet så spenderar jag den mesta tiden åt att ta hand om barn/hemmet/laga mat och googla/kolla Youtube klipp på saker jag måste lära mig om jobbet. Mina barn är 3 och 1 år och började på en ny förskola i Mars. Jag har en sambo som även han jobbar 100% men har fortfarande inte kommit in i det här om att vi gör 50% var av sysslorna än utan det sitter väl i fortfarande att jag varit mammaledig och tagit hand om allt innan. Trots att jag påpekat så händer det inget. Inte av elakhet utan jag tror på riktigt att han inte ser vad som behövs göras eller tycker kanske inte det är lika viktigt som jag anser? Aja, nu i allafall börjar jag bli riktigt less på alltihop för jag känner att jag inte orkar med allting. Min son har gymnastik 1 gång i veckan på förskolan. Sen i mars har jag kommit ihåg gymnastikkläderna 1 gång! Och jag skäms!! Jag skriver upp det i almanackan men sen är det som bortblåst. Jag glömmer även bort att anmäla barnen till deras kompisars kalas, vilket jag tycker är jättehemskt :( I dag såg jag på kylskåpet att min dotter skulle gå på Pippi kalas på förskolan nu på förmiddagen (jag jobbar i kväll så skulle kört dit henne och sedan hämtat henne efter någon timme för att sedan köra dit dom innan jobbet sen i e.m) och det var totalt som bortblåst i mitt huvud... Jag känner mig så jäkla värdelös att jag inte hinner med och prioriterar barnens saker. Samtidigt som vi inte har råd att jag ska gå ner i tjänst.. Min sambo åker innan mig på morgonen så han kan inte hjälpa till med barnen och allt som ska göras och kommas ihåg. Är det fler som känner så här? Vad har ni gjort åt det? Är det här inkörsporten för att gå in i väggen eller klagar jag bara? Det är kanske såhär de flesta har det?? Hur orkar man då i längden??
1696 Svar (äldsta svaret först)
  • 1

    minna

    5 minna

    Man orkar inte i längden! Så enkelt är det.. Några tips kan jag ändå dela med mig. Försök att involvera din sambo mer i vardagen trots att han åker tidigare. Vi har veckomöte varje söndag här hemma, än så länge bara jag och min man då barnen är för små för att vara med. Där sätter vi oss och går igenom hur kommande vecka ser ut, med jobb, dagis, Mvc, olika möten mm. Hur vi planerar mat och vem som är i mest behov av bilen olika dagar. Då vi har hus tar vi även upp saker som måste göras med det. Tvätt, städ, olika besök eller om vi ska hitta på ngt. Ibland kan även en snabb månadsplanering behövas... Där har vi även möjlighet att prata med varandra om hur vi känner der, är vi missnöjda med något? Vad har vi för mål? Hur vill vi vara med/ uppfostra våra barn? Dessa möten är högst prioriterat och är ngn borta just den tiden sätter vi veckomötet en annan tid. Viktigt att det blir av iaf! Tänker att du kan ta upp sådana saker som behöver göras, och att din sambo automatiskt inte bara kan komma undan, det är hans barn också och han vill inte heller att du ska gå in i väggen! Gör en lista och ni fördelar arbetet, din sambo kan till exempel packa dagisväskor åt barnen kvällen innan, ni gör en lista tillsammans så behöver han bara titta på den tisdagkväll ex. Du behöver bli avlastad! Ta vara på er familj och relationen och hjälps åt, jag tror ni blir en gladare familj allihopa av det! Och glöm inte att ta med barnen i veckomötet om så där 4-5 år:) det ska vi med:)
  • Det låter som att du har det riktigt tufft just nu! Styrkekramar!
    Och precis som Minna tänker jag att det som behövs för att förändra är att planera, avsätta tid i förväg för att tänka på vad som behöver göras, och låta din man få insyn i dina tankar. Jag är själv dålig på att berätta för min man allt jag har i huvudet, och blir ibland vansinnig för att han inte har samma överblick över vardagliga saker - ändå har han väldigt bra koll och vi hjälps åt med det mesta ska sägas, men jag förstår hur du menar med att han inte ser vad som behöver göras.

    Jag försöker lägga band på mig själv när jag vill få ett utbrott över att han inte tänker på att packa väskor, lägga i tvätten med sakerna som behöver vara rena ett par dagar senare och så vidare, och vi kör också planeringsmöten inför varje vecka. Vi gjorde också ett tag lappar med vardagssysslor som vi plastade in och satte på dörren i tvättstugan. När man gjort en syssla (tvättat, städat toan, dammsugit ena våningen etc) flyttade man den lappen nederst, på så sätt var det enklare för oss båda att snabbt kunna se vilka sysslor som nu lågt högt på listan och inte alltid behöva komma ihåg dem ur minnet.

    Det ÄR och kommer fortsätta vara tufft ändå, men jag tror att det kan underlätta om man gör så här. Och, att båda försöker förstå att den andre har en annan bild av verkligheten, så man måste berätta hur man själv tänker och tycker, våga ändra på sin egen inställning till vad som är viktigt och planera.

    Vi har en gemensam kalender i telefonen också, där vi lägger in allt som rör fler än en i familjen, tex saker som ska tas med till förskolan, aktiviteter osv, så får man en påminnelse och kan aldrig hävda att man inte visste. Vid planeringen kan man ju, om man vill, se över de kommande veckornas aktiviteter och sätta en ansvarig för att till exempel packa - sen är det den personens ansvar att göra det kvällen innan om man inte kan på morgonen.

    Hoppas det snart känns lite bättre för er, alla saker jag skrivit är vad som funkar för oss och kan säkert vara andra saker som funkar för andra, se det bara som tips på hur ni skulle kunna tänka och ta till dig av det som känns vettigt.

  • Och en sak till, som en tröst kanske - jag har lämnat mitt barn på förskola utan att komma ihåg regnbyxor flera flera dagar nu...