Tappat gnistan? Kär i en annan?

Det var så här det absolut inte skulle bli. Att vi skulle hamna här, jag och min stora kärlek. Som det är nu lever jag ett liv som jag långtifrån trivs med, mycket är mitt eget fel. Varning för en lång fråga, och den riktar sig främst till er som genomgått kriser i era förhållanden. Jag ska försöka vara saklig, försöka dra det kort. Jag hade en ganska tung graviditet, (sonen är 18 månader nu) jag som är van hovmästare och Bartender kunde plötsligt knappt gå, än mindre lyfta saker. Jag blev sjukskriven väldigt tidigt, vilket kändes som ett misslyckande. Så kom Thule äntligen. Han var ingen "snäll" bebis, han var bebisen som skrek och inte gjorde annat, sina tre första månader. Jag hade konstanta infektioner i brösten och fick aldrig sova. Klassiskt, jag vet, men det hör till varför det blivit som det blivit idag. Min sambo var inte den mest hjälpsamma, jag var tvungen varje dag att be om hjälp, den kom aldrig spontant, och med hjälpen så suckade han, kände sig besvärad. Han la sig helst och sov så fort han kom hem efter jobbet. Jag försökte allt, jag hade maten klar när han kom hem, jag städade rubbet varje dag, såg till att ta så lite plats som möjligt så han kanske skulle vilja vara med oss. Och jag tog upp det, flera gånger. Försökte prata. Det blev bättring, definitivt! I två veckor åt gången, efter varje gång vi pratat. Han tyckte vi hade det bra som det var... Så var det äntligen min tur att börja jobba, hans tur att vara hemma. Det blev bättre ju större Thule blev, han är en fantastisk pappa, det är han verkligen. Men alla timmar vi bägge var hemma ville han ha sin egentid, gå på gymet, klättra eller vad det än kan ha tänkts vara. Och jag blev bitter, för inte var det mycket egentid jag fick under mammaledigheten och nu var det fortfarande så att jag fick städa och laga maten, sköta det mesta plus jobbet. Jobbet blev en frizon. Här någonstans förstod jag att jag gått igenom en förlossningsdepression. Jag förstår min sambo, på alla vis, man vill ha sin egentid och man orkar inte, vill bara sova, ställer höga krav på sin omgivning- jag FÖRSTÅR att man kan hamna där, men det gör det inte mer OKEJ. Till saken... På jobbet fanns en ny kollega, som jag kände ett direkt "klick" med. Vi småflirtade och ganska snart förstod vi bägge att vi känner mer än vi borde. Jag och min sambo har alltid varit ok med att vi får småflirta, att ta tillvara på de små egokickar som vi kanske möts av, det finns inget ont i det. Men det blev en livsfarlig kombo när jag inte fick någon som helst uppskattning hemma... Jag berättade om det här "flirtandet" för min sambo, det var ok, han tyckte det var en egoboost för mig. Jag började jobba i november. Efter en kväll i februari ute med jobbet gick allt för långt. Kvällen avslutades med en kyss med denna nya. Inte okej. Och jag berättade. Och det var tungt. Han bad att få se mina sms och det fick han. Precis i dagarna hade jag bytt telefon, där allt fanns i bägge telefoner. Så rusar han plötsligt in i badrummet där jag badar sonen och med hög röst ber han att få se mina sms igen. Där och då får jag bara panik, jag vet inte vad han vill, jag känner att något är fel och på en millisekund av hjärndödhet raderar (!) jag två sms! Varför?! Jag hade ju inget att dölja, jag ville vara ärlig med allt! Helt idiotiskt instinktivt handlande. Jag ville inte såra! Då hade han ju så klart redan läst allt i min gamla lur och upptäcker att jag raderat två sms (utan något vidare innehåll..) men självklart har jag agerat oärligt. Jag sa upp mig på studs. Inte en dag till jobbade jag. Jag vill att min son har bägge sina föräldrar. Så där är vi nu. Vi har bra diskussioner, alltid givande om än fyllda med tårar. Men vad gör jag åt den gnistan som var försvunnen redan innan jag började jobba? Vad gör jag åt att jag själv också känt mig sviken under så lång tid? Hur släpper jag tankarna på den andra? Han har varit så intensivt i mina tankar ända sen december... Är det en treårskris? Vad gör man?! Han vill ju inte ens att jag går utanför dörren längre, kan knappt prata i telefon med ens min mamma, han säger att vi kompromissar men det blir alltid som han vill. Han är bra, en bra man. Men hur kommer man tillbaka till det som en gång var så bra? Vill jag det? Hu...