SaganSomBlevSann

5 SaganSomBlevSann

3424 visningar

Tappat gnistan? Kär i en annan?

Det var så här det absolut inte skulle bli. Att vi skulle hamna här, jag och min stora kärlek. Som det är nu lever jag ett liv som jag långtifrån trivs med, mycket är mitt eget fel. Varning för en lång fråga, och den riktar sig främst till er som genomgått kriser i era förhållanden. Jag ska försöka vara saklig, försöka dra det kort. Jag hade en ganska tung graviditet, (sonen är 18 månader nu) jag som är van hovmästare och Bartender kunde plötsligt knappt gå, än mindre lyfta saker. Jag blev sjukskriven väldigt tidigt, vilket kändes som ett misslyckande. Så kom Thule äntligen. Han var ingen "snäll" bebis, han var bebisen som skrek och inte gjorde annat, sina tre första månader. Jag hade konstanta infektioner i brösten och fick aldrig sova. Klassiskt, jag vet, men det hör till varför det blivit som det blivit idag. Min sambo var inte den mest hjälpsamma, jag var tvungen varje dag att be om hjälp, den kom aldrig spontant, och med hjälpen så suckade han, kände sig besvärad. Han la sig helst och sov så fort han kom hem efter jobbet. Jag försökte allt, jag hade maten klar när han kom hem, jag städade rubbet varje dag, såg till att ta så lite plats som möjligt så han kanske skulle vilja vara med oss. Och jag tog upp det, flera gånger. Försökte prata. Det blev bättring, definitivt! I två veckor åt gången, efter varje gång vi pratat. Han tyckte vi hade det bra som det var... Så var det äntligen min tur att börja jobba, hans tur att vara hemma. Det blev bättre ju större Thule blev, han är en fantastisk pappa, det är han verkligen. Men alla timmar vi bägge var hemma ville han ha sin egentid, gå på gymet, klättra eller vad det än kan ha tänkts vara. Och jag blev bitter, för inte var det mycket egentid jag fick under mammaledigheten och nu var det fortfarande så att jag fick städa och laga maten, sköta det mesta plus jobbet. Jobbet blev en frizon. Här någonstans förstod jag att jag gått igenom en förlossningsdepression. Jag förstår min sambo, på alla vis, man vill ha sin egentid och man orkar inte, vill bara sova, ställer höga krav på sin omgivning- jag FÖRSTÅR att man kan hamna där, men det gör det inte mer OKEJ. Till saken... På jobbet fanns en ny kollega, som jag kände ett direkt "klick" med. Vi småflirtade och ganska snart förstod vi bägge att vi känner mer än vi borde. Jag och min sambo har alltid varit ok med att vi får småflirta, att ta tillvara på de små egokickar som vi kanske möts av, det finns inget ont i det. Men det blev en livsfarlig kombo när jag inte fick någon som helst uppskattning hemma... Jag berättade om det här "flirtandet" för min sambo, det var ok, han tyckte det var en egoboost för mig. Jag började jobba i november. Efter en kväll i februari ute med jobbet gick allt för långt. Kvällen avslutades med en kyss med denna nya. Inte okej. Och jag berättade. Och det var tungt. Han bad att få se mina sms och det fick han. Precis i dagarna hade jag bytt telefon, där allt fanns i bägge telefoner. Så rusar han plötsligt in i badrummet där jag badar sonen och med hög röst ber han att få se mina sms igen. Där och då får jag bara panik, jag vet inte vad han vill, jag känner att något är fel och på en millisekund av hjärndödhet raderar (!) jag två sms! Varför?! Jag hade ju inget att dölja, jag ville vara ärlig med allt! Helt idiotiskt instinktivt handlande. Jag ville inte såra! Då hade han ju så klart redan läst allt i min gamla lur och upptäcker att jag raderat två sms (utan något vidare innehåll..) men självklart har jag agerat oärligt. Jag sa upp mig på studs. Inte en dag till jobbade jag. Jag vill att min son har bägge sina föräldrar. Så där är vi nu. Vi har bra diskussioner, alltid givande om än fyllda med tårar. Men vad gör jag åt den gnistan som var försvunnen redan innan jag började jobba? Vad gör jag åt att jag själv också känt mig sviken under så lång tid? Hur släpper jag tankarna på den andra? Han har varit så intensivt i mina tankar ända sen december... Är det en treårskris? Vad gör man?! Han vill ju inte ens att jag går utanför dörren längre, kan knappt prata i telefon med ens min mamma, han säger att vi kompromissar men det blir alltid som han vill. Han är bra, en bra man. Men hur kommer man tillbaka till det som en gång var så bra? Vill jag det? Hu...
6 Svar (äldsta svaret först)
  • Jättelångt blev det...
  • 2

    hannah86

    7 hannah86

    Jag har haft många krisar med min man och känner verkligen igen mig i det du skriver... När jag träffade min man så jobbade jag bara 25 % ca och då tyckte jag själv att jag gott kunde städa och laga mat m.m men sen när jag började jobba över 100% så fortsatte det så och vi hade många diskussioner och han började jobba över och jag jobbar natt så i slutet så träffades vi nästan inte ens utan vi möttes i dörren... Det ända tipset jag kan ge är att du verkligen ska känna efter så ni gör det för eran skull för barnet mår inte bra heller om man bara bråkar... Även om man alltid vill att barnet ska ha båda föräldrarna under samma tak... Och om du känner att du verkligen älskar honom och vise versa så är det bara att jobba på det... Vänta inte på dom romantiska stunderna utan skapa dom själva och rid ut stormen... Jag och min man hade våran kris när vi hade varit tillsammans i 3 år och bu har vi varit tillsammans 10 år och är gift och aldrig varit lyckligare så det går om man är villig att jobba för det... Vi har infört "runda bordet konferens" för att vi båda ska kunna sitta och diskutera problemen... Bra när barnen blir äldre också så dom kan vara med och lägga åsikter:) hoppas att det löser sig för er...
  • Vilket fint svar! Jag vill bara inflika så det inte blir missförstånd om någon mer svarar; vi har inga gräl, inget skrika och gapa, möjligtvis höjer vi rösten när frustrationen över att något som var så bra har blivit så dåligt slår hårt, men jag är mån om att hålla det till samtal och att han inte ska börja älta, för då kommer vi ingenstans. Jag pratar ogärna om det när Thule är vaken och får ofta stoppa min sambo och påminna om att vi får ta det på kvällen. Det känns som att vi går runt i varsina bubblor av ångest. Tusen tack för ditt svar, nu ska jag läsa det mer ingående.
  • 4

    mayan

    5 mayan

    Vad fint skrivet på nå vis ändå.. Vi hade en JÄTTEkris mitt i våran första graviditet. Vi försökte verkligen själva men det var så trasigt, så infekterat på något vis. Vi pratade mycket, men alla känslor och tankar var så annorlunda och på något vis besudlade. (Han hade varit otrogen, under en längre period). Det som VERKLIGEN hjälpte oss, var att gå till kyrkans familjerådgivning. Ingen av oss är kristen, jag är inte ens med i svenska kyrkan. Men vi var välkomna, och Gunnel var det bästa som kunde hända oss. Hon lyssnade, frågade och ifrågasatte, utmanade och fick oss att komma närmre. Ibland behöver man verkligen någon som hjälper till utifrån! Nu väntar vi barn nummer 2, och om 3 veckor gifter vi oss. Vi har aldrig haft det bättre, och skulle vi behöva så finns Gunnel där och väntar på oss. Lycka till vännen, finns kärlek finns hopp!!
  • 5

    SK_Lopez

    5 SK_Lopez

    Va trist att ni har det tufft just nu. Hoppas att ni tar er igenom det tillsammans för om du är ensam om att förändra er relation kommer det inte bli bättre. Verkar även som att du drar lasset hemma också och det fungerar inte i längden om du aldrig får avlastning, att känna längtan efter honom. Man blir ju bara irriterad på någon som kommer hem och lägger sig i soffan varje dag. Du är stark och hoppas han kan rycka upp sig så ni kan jobba på gnistan igen :-) Kramar
  • 6

    Nissan

    5 Nissan

    Jag och min man har tagit oss igenom ganska många kriser. Vi äe inte heller de som skriker och bråkar utan tiger och väntar. Min man är långt ifrån lättpratad Det gör att jag måste formulera mina frågor tydligt och ägna mycket tod åt att fundera på vad jag vill få reda på innan vi ens kan börja prata. Annars ältar vi bara. Flera gånger har gnistan varit borta och det krävs jobb och envishet för att få tillbaka den. Jag tänker på saker man gör när man är kär och gör dem ändå Håller handen. Ser till att röra min man när jag går förbi. Skickar ett gulligt sms. Inga stora saker men de små är minst lika viktiga Hoppas ni kan hitta tillbaka till varandra. Om ni båda vill så går det men der kan ta tid.