nimba

0 nimba

974 visningar

Sambons tankar

Nu kommer ännu en fråga från mig, jag har så många som bara ploppar upp och vill ha svar nu, nu, nu ^^ haha!

Jag funderar lite kring min sambos tankar... Vi har ju pratat om det här med barn pga de problem som varit med p-piller och att jag nu tvingats sluta ta dem. Vi visste om att vi absolut kunde bli gravida och att om så är fallet så skulle vi behålla det. Senare har samtalet utvecklats till att vi aktivt ska försöka men ändå inte tänka så mycket på det utan vi tar det som det kommer.
Nu när jag blivit gravid så är jag ju överlycklig och jag tror och hoppas att min sambo känner liknande, iaf att det är spännande och att han ser fram emot det. Men jag vet inte, han "lider" kanske av det där typiska manssyndromet - tystnad... haha! Jag vet inte, men många jag pratat med och läst om erfarenheter från beskriver just den tystnad som råder när man berättar... Det blir så där jobbigt tyst. Om han inte vill att vi ska behålla det så vill jag hellre att han talar om det än att blir tyst. Samtidigt kan jag inte tvinga honom till det utan det kommer, förhoppningsvis, när han själv har smällt det hela och vill/behöver prata.

Ååh, jag hatar tystnaden! Jag vill bara veta vad som rör sig där inne. Rör det sig någonting kring det här? Eller försöker han att inte tänka på det? GAAAHHH!! Haha! Och vill han inte ha barnet, jag vet ju att han vill ha barn då han har sagt det men osäker på om han känner att han är redo att bli pappa och redo för de förändringar som sker, samtidigt som det inte behöver vara så mycket förändringar, livet tar ju inte slut när barnet kommer trots att många tror eller tänker så, men som sagt, vill han inte ha barnet nu kan det ju kanske vara bra att säga det nu och inte om tre-fyra veckor, så att vi kan prata om det och komma fram till någonting som fungerar för oss båda. Jag är inte den som är den, självklart älskar jag redan det barn som finns där inne och självklart vill jag behålla det, men samtidigt vill jag inte göra övergrepp på min älskade och tvinga honom till någonting som han inte vill.

Hur reagerade er partner? Blev han också tyst? Hur gjorde ni för att få honom att prata? Är det bra som ajg gör nu, låter honom känna efter och komma när han känner att han är redo att prata eller åtminstone smällt det, eller ska jag tvinga honom till att prata? Jag är så yrande glad att jag vill prata om det hela tiden men tänker till precis innan jag öppnar munnen, samtidigt som när jag pratar om det så får jag inte så mycket svar.
Ibland kan man verkligen bli tokig på det här!!

 

 

8 Svar (äldsta svaret först)
  • jag tror att det är vanligt me den här tysnaden som du beskriver. nu känner jag ju inte alls din gubbe, men min hade med svårt att fatta att det snart skulle komma en bebis..fastän han absolut ville ha barnet ( hans dröm sen många år ) och såg fram emot denns ankomst , så fick jag ändå sitta många gånger själv o tänka ut barn namn osv. jag tog givitvis upp detta me honom ( tror på att ha en rak komunikation ) och då sa han att när väl barnet är fött så ser man väl va det är ? ja alltså vilket namn som passar osv. Och han fick faktiskt rätt. nu när man dotter föddes så fick hon ett namn som jag absolut inte hade funderat på..utan man såg att hon var en amanda när hon kom ut..jag som hade tänkt mig lousie hehe..och min sambo älskar vår dotter över allt annat..det är hens ögonsten..så ta det hela med ro och försök att prata me han..tror inte på det där me att tiga i hjäl saker..bättre att vara ärlig..lycla till

  • 2

    Hilda

    0 Hilda

    Det är inte alltid lätt att få en karl att prata om sånt som är jobbigt, men i en sån här situation går det ju faktiskt inte att vänta för länge. Speciellt när du som du säger, redan älskar det barn som finns där inne.

    Däremot så tror jag, eftersom ni pratat om det tidigare å så, att han faktiskt är glad. Min sambo reagerade med ett glädjetjut det första, sen blev det tyst i några veckor. Han ville inte prata om det, för han tyckte inte att det kändes verkligt, och han vågade inte riktigt tro att det var sant. I början är det nog lättare för oss tjejer att förstå, eftersom vi oftast kan känna att något hänt i kroppen. Kanske kan va så för din sambo oxå, att han är lite orolig och nervös? Det är ju en väldigt stor händelse, speciellt om det är första gången. Kanske han har dåliga erfarenheter sen tidigare, eller har vänner som råkat ut för missfall?

    Jag tröttnade på att min sambo inte verkade intressera sig, så jag plockade fram en sida med bilder och visade honom exakt vad det är som händer just nu! Då blev det på nåt sätt verkligare för honom, och nu kollar han sidan varje vecka för att hålla sig uppdaterad om hur jag mår, vad som händer och om det är nåt särskilt man ska tänka på. Kommer bara inte ihåg just nu vilken sida han använder...

    Men det finns speciella sidor för pappan, www.pappaforum.se och www.farsa.nu tex, där han kanske kan prata med andra som är i samma situation, om det skulle vara enklare för honom.

    Lycka till!

  • 3

    nimba

    0 nimba

    Tack för bra svar.
    Katarina80: Nej, jag tror inte heller på att tiga ihjäl saker, det är det värsta jag vet. Jag pratar hellre om det så det är ute ur världen, men jag känner bara att jag inte vill trampa han på tårarna och pressa på för mycket. Men jag tror det är som du säger, att han har svårt att fatta vad det är som händer och att det nog är många tankar och funderingar.

    Hilda: Ja men vilket bra tips med det där med bilder och forum, det ska jag ordna tills han kommer hem :) Ja, det är nog som du säger, att han är både nervös och orolig pga olika anledningar. Jag kan tänka mig att det dels handlar om att vi fick missfall i början av vårt förhållande, gjort en abort (som jag mådde så dåligt i men vet att vi tog rätt beslut för barnet) men också pga vad hans kompisar ska säga. Inte för att han bryr sig i den bemärkelsen för han är stark i sig själv och fattar sina egna beslut utan bas på deras åsikter, men jag kan tänka mig att det rör sig i hans huvud. De kompisar han har är gemensamma kompisar till oss båda, de flesta har fasta relationer men alla ska vänta många år till innan de skaffar barn och jag kan tänka mig att han är lite orolig över hur de ska reagera och vad de ska säga. Men någonstans därinne tror jag nog att han längtar en aning.
     

    Men jag ska nog lite snyggt ikväll få honom att prata ikväll, jag känner att han måste börja nu innan det blir "för sent" oavsett vad det är han känner och tänker.

    Men tack igen, skönt att få lite tips och trix :) Lycka till!

  • 4

    Lea86

    0 Lea86

    Jag har pratat mycket med min karl om detta, de jag kan säga är att män oftast inte kan förstå att det verkligen är sant, många gånger dröjer de sålänge som fram till de håller barnet i sina armar. de är då de blir verkligt för dem. De känner ju inte all akänslorna i kroppen, att de växer något där.

    Precis som Katarina80 skriver..

    Mitt råd är att vänta ut, de är oftast glada fast de inte kan vara lika sprudlande som oss, just pga att man inte förstår att de är sant... de är ju lite overkligt för oss också, eller hur?

    Lycka till :=

  • 5

    Kid

    0 Kid

    min reagerade typ "....va?!!! men.... va... men ojdå... men.... jävlar..haha....." men han är ju lite originell... :P

  • 6

    anirac1

    5 anirac1

    Min man var inte heller så talförd i början så jag bad honom att följa med på alla mina BM, läkare, UL besök samt läsa gravboken jag fick fr BM. För att han lättare skulle förstå vad som händer. Och hur längre det gick hur mer prata vi om det här med barn. Å jag fråga honom hur han tänkte å upplevde de hela å de svar jag fick var att allt kretsar runt mej dvs att han kände sej bort glömd mellan varven men eftersom han läst i gravboken så kunde han ställa frågor om de som han undra om i sin roll som pappa. Sen läste han även alla mina gravtidningar ;) Å på slutet var han mera påig å prata massor om förlossningen å tiden efter.Sorry om detta låter flummigt =/

  • Hejsan!!

    Läst ditt inlägg & det är SKRÄMMANDE lika min & sambons situation!!
    Vi hade samma problem vad gällde p-piller, hittade inga som passade mig & tillslut sa BM åt mig att låta kroppen vila ett tag från p-piller så den skulle återfå den normala balansen för att sedan testa några andra igen.
    Ok, då kommer man ju till frågan, skyddat eller inte??
    Min sambo ville ha kondom, ett tag vill jag tillägga (haha) sen blev de knappt nå sexliv för att han hatade kondomen!!
    Jag ville ha barn, & även han, så vi pratade om att ha oskyddat men inte försöka, blir det nått blir det nått lixom, då skulle vi helt enkelt bli föräldrar. :)

    Men efter ett tidigt missfall, ville han inte längre, ok, sårad men förstod honom, älskar ju honom så jag la mina egna känslor åt sidan för honom, barn fick vänta.
    Men, efter 1 v med kondom, återigen, sket han i den, med flit.
    Varje gång blev det oskyddat & han sa inget mera om barn eller kondom, sen pang, så klart blev jag gravid!!

    Han blev först jätte rädd & pratade inte om det alls, det var jätte jobbigt.
    Lät honom hållas som d gör nu, lät honom tänka & komma underfund med sina känslor utan mitt prat & påverkande, eftersom jag ville behålla det & var liiiivrädd att han skulle säga abort.
    När v 10 kom ( var jag heeeelt förstörd, tiden gick ju lixom, utan nå svar!!!)
    Kom han, pussade mig & sa att han ville ha kvar bebisen & att han älskar mig!!

    Gissa hur bra det kändes!!
    nu är vi i v 33 & längtar efter våran tös så vi kan dööööö :D
    Så, jag tror att jag gjorde rätt i som lät honom vara, även om det tog TID & jag höll på att dö på kuppen, haha!!
    Hade jag varit mer på, hade han nog fegat ur & velat ha abort istället.
    Det är vad jag tror om min sambo, din kan ju vara annorlunda!
    Hoppas det löser sig för er!!
    kramar!

  • 8

    nimba

    0 nimba

    Lillbebisen: Haha! Vad sjukt, det är precis så det är här just nu! hahahaha! Höll på att dö när du läste det du skrev!
    Jag tänker lite som du, att jag väntar in honom för jag vill verkligen inte pressa på för gör jag det så känns det som att han skulle känna sig pressad till att ge ett svar på hur han vill ha det och säga någonting för att slippa mitt tjat och gnat och sen kanske han skulle ångra det efteråt, oavsett vad han skulle säga. Så ja, jag väntar på honom, men ska ändå på något sätt försöka lirka ur honom om han tänker någonting, vilket han ju gör, bara för att se hur det ligger till eller vad man ska säga.
    Men jag tror absolut att han till slut kommer säga att det är klart att han vill ha kvar liten. Så därför är det värt väntan. hahahaha! Skrattar fortfarande åt att du har varit i, i princip, exakt samma situation som jag är i nu. Skönt att det resulterade i det bästa för er! Grattis och lycka till! Inte långt kvar nu :)

    Anirac1: Haha! Inte ett dugg flummigt, det är jättebra tips det där med att fråga om han kan följa med, för det är ju faktiskt inte bara oss det gäller, nog för att det är våra kroppar och vi som känner allting, så är det ju faktiskt en resa och nytt skede även för dem. Det är alltid skönt att höra när allting utvecklas till det bättre. Grattis och lycka till! :)