Matilda_W

5 Matilda_W

1935 visningar

ofta orolig...tabu tankar

Hej allihopa! Jag har ett problem som jag haft sen jag blev mamma första gången 2012 men detta problem blir bara värre och värre känner jag. Här inte velat ta upp det med mer än sambon i tron om att folk tycker jag är knäpp.. Det är så här att jag är orolig dagligen att något ska hända mig eller framför allt mina barn något. Det är fruktansvärt jobbigt för dagdrömmer (oftast när jag kör bil) att vi råkar ut för en olycka eller andra hemska scenario där ett utav mina två barn dör. Det slutar ofta med att jag börjar gråta av tankarna. Eller en tanke är att jag får någon dödlig sjukdom och har bara några månader kvar att leva osv. Ja jag märker ju själv när jag skriver att detta kanske inte låter friskt för fem öre men det är inget jag kan undvika. Är livrädd att jag inte får se mina barn växa upp eller att jag förlorar ett barn och måste leva vidare med den sorgen.. hade jag förlorat båda hade jag inte ens funderat på att orka leva vidare. Usch vilka hemska tankar va?! Det är inte så att jag är hönsmamma och inte låter dom roa sig för att jag är rädd att dom ska skada sig, absolut inte. Utan det är mest tankar kring bilolyckor och i mitt fall att jag ska få tumörer eller någon annan hemsk skjukdom som jag inte skulle klara mig ifrån... Min son som är 2 1/2 år har sitt sovrum på övervåningen och när han var 18 månader kanske? Så skulle vi flytta upp han dit, den kvällen spydde han så när jag satt i vardagsrummet där nere hörde jag bara ett gurglande. När jag sprang upp låg han på rygg och kräktes i munnen.. han vände inte huvudet! Då blev jag livrädd att jag inte vågade ha honom där så vi drog ner sängen till vårt sovrum igen. Nu har vi en dotter på 9 månader och det är jättetrångt i vårt sovrum men i och med att jag inte kan slappna av om han ligger där uppe själv så har vi flyttat upp hela familjen på övervåningen.. vi ligger alltså just nu i vardagsrummet på övervåningen.. jag blir lugnare av det så antar att det går bra då.. eller överreagerar jag? Dom här mardrömmarna och ångesten av att nåt ska hända kommer oftast när jag ska sova. Ibland kryper jag ner till min son (flickan sover alltid bredvid mig) bara för att ge all kärlek jag kan ge ifall nåt hemskt skulle hända. när jag sitter i bilen med så måste jag kolla i bakspeglen så dom verkligen sitter där för är livrädd att jag ska ha glömt något barn hemma själv ? Inte troligt men en rädsla!! långt inlägg och jag vet inte riktigt heller vad jag vill få fram. Kanske nån som känner igen sig i nåt av det jag beskriver? Tycker ni jag ska prata med bvc sköterskan? Kan hon hjälpa mina hemska tankar tror ni? eller mina systrar som själv är mammor? Usch vill inte framstå som helt galen men tankarna behövde komma ut kände jag.
4 Svar (äldsta svaret först)
  • 1

    minna

    5 minna

    Hej. Du är absolut inte ensam om detta! Det är vanligt då man blir förälder att man blir så mycket mer orolig och jag får också dessa tankar ibland, problemet är att detta påverkar dig och hela familjens liv på ett alltför märkbart sätt! Jag tror att du behöver prata med någon om detta, börja med bvc-sköterskan, hon kan slussa dig vidare! Det är fruktansvärt om något skulle hända, men det vore nästan värre om du skulle glömma att leva och njuta med familjen under åren för den rädslan som du bär. Man kan tyvärr inte göra så mkt åt sådana saker, och om olyckan skulle vara framme får man ta tag i den då. Risken att du krockar är mindre om du inte tittar bak på dina barn hela tiden.. Jag hoppas verkligen att det löser sig för dig/er, men jag lovar att du inte är ensam! Ta hand om din fina familj! Styrkekramar!!
  • 2

    Matilda_W

    5 Matilda_W

    Tack så jättemycket för det fina svaret minna. Blev rörd av att läsa att fler känner likadant och förstår ju att det du säger är rätt men har inte vågat prata riktigt om det innan men nu när jag känner att det blir värre så får jag göra något åt det innan det styr min vardag fullt ut. Jag ska snart på kontroll med min son, tar nog upp detta med sköterskan då. Tack än en gång.
  • 3

    minna

    5 minna

    Det var så lite! Ibland behövs lite puschning bara:) lycka till nu!
  • 4

    HannaA

    5 HannaA

    Jag känner igen mig så i det du skriver. Jag får ofta be min sambo (även min sons pappa) att gå in och kolla så han andas osv. Jag har ganska extrema katastroftankar, får för mig att något har hänt och att han är död. Och då blir det min verklighet, han ÄR död enligt (även om han faktiskt lever). Jag har planerat hans begravning, detsamma gör jag med sambon. Jag funderar ut hur jag ska berätta för omgivningen att han är död. Min psykolog gav mig förslaget att jag skulle skriva ner sånt, begravning, hur jag ska planera osv. Då behöver jag inte tänka på det! Jag tycker absolut att du ska ta upp det och prata om det, min sambo säger ofta "varför oroa dig? Du kan ju ändå inte påverka sjukdomar och olyckor i förväg". Det tänket hjälper mig ibland :) den där olyckan som jag oroar mig för kan jag ju inte hindra nu ändå, genom att vara väldigt orolig! :) Ta hand om dig själv, du förtjänar att må bra! Kram