Tänkte skriva här och höra om någon har några tips på hur man ska hantera saknaden efter sin familjel, elelr kanske som är i liknande situation som vill prata om det och dela erfarenheter, stötta varandra eller ge råd.
Jag och min sambo bor i Sverige, han är svensk, och själv är jag dansk/finsk, men född och ppvuxen i Sverige. Han har sin familje (föräldrar och två syskon + 2 syskonbarn) ca 1-1,5 timmes biltur bort) Jag har dock all min familj utomlands i danmark och Finland, mestadels i finland dock. De i danmark är inte alls lika nära. I finland har jag min mamma och hennes man, min mormor, 3 mostrar och många kusiner. Vi är en väldigt kärleksfull och nära familj, som kan prata om allt, älskar att umgås och som alltid ställer upp för varandra.
Jag och min son var där i en vecka, kom hem igår. Det var så underbart att träffa alla, händer otroligt sällan, och just nu är saknaden efter alla så enorm så jag mest sitter och gråter hela tiden. Det är så frusrerande och jobbigt att veta att man har en så underbar familj som älskar och bryr sig så mycket, men inte kunna träffa dem så ofta. Dels för att det kostar en del att resa dit, men också på grund av studier, jobb och småbarn, så KAN vi inte resa dit speciellt ofta....
Jag vet att första dagen efter men kommer hem (eller de har åkt) är värst, och att det blir lättare efter ett par dagar. men så här jobbigt har det aldrig varit. Det blir värre för varje gång, speciellt när min mamma och alla inte blir yngre. Dessutom har vi barn nr 2 på väg snart, och den avlastningen och stöd de ger skulle vara ovärderlig. Just nu vet jag inte hur jag ska hantera saknaden och längtar efter dem? Har någon tips, råd eller är i liknande situation och vill prata?
Jag vet inte om jag har några bra råd men jag vet hu du känner :( Jag har flyttat runt i sverige sen jag fylde 18 och min släkt är väldigt kärleksfull som du berättar om din och jag saknar dem nått så oerhört mycket hela tiden. Mamma, pappa, två systrar med familjer (9 syskonbarn), kusiner mor och far föräldrar och syskon.. vi blir rynt 40 personer när vi firar födelsedagar :P
Jag har telefonkontakt med mamma varje dag för at lätta på smärtan och även om det bara blir hej och hejdå typ ibland så gör det inget för det käns som att de är närmre då :) Just nu br jag på gotland ch resen av familjen i kalmar och visst det kostar inte supermycket att åka men det går iaf på 1000kr tur retur och för en student svider det ganska rejält speciellt som nu när jag sparar minst 3000 varje månad till bebisen i magen.
som du skriver första dagen är värst och det blir bättre <3
tack för era svar! :)
Nej det är svårt att ge några konkreta råd kanske, men ändå skönt att få prata av sig lite och veta att man inte är ensam i sin situation.
Skype är jättebra, jag och min mamma pratar flera gånger i veckan med skype, såm tur att det finns! På så sätt får hon även se vår son, kan följa med i hans utveckling på ett lite annat sätt än bara telefon!
mesta av dagen igår gick åt att gråta, sakna och längta, men det hjälpte faktisakt att FÅ vara ledsen, och som tur är har jag en så fantastisk sambo som verkligen förstår och stöttar så gott han kan. Pratade även länge med min mamma på skype igår, vilket också lättade lite på känslorna, så idag är det inte lika jobbigt. Men saknaden finns ju alltid där. man ösnkar att man bodde närmre, och hade råd att åka oftare!
Håller med om att det är värst efter förlossningen, minns att jag också kände saknaden mycket starkare så! Min mamma ko0m dock och hälsade på när osnen var 2 veckor, och planerar att göra det även den här gången, och det känns jätteskönt! Minns vilken enorm lättnad och stöd det var, så tack och loc har jag det att se fram emot!
än en gång, taclk för era svar och erat stöd! Vi kanske skulle skapa en grupp i forumet för detta ämne?