Hoppas nån/några har tid och ork att läsa och svara. För jag behöver verkligen hjälp :(
Hur vet man att man lever med den rätta? Hur vet man om man vill leva livet ut med han?
För jag ha kommit i det värsta stadiet, att jag börjar tvivla... Lever med en kille sen snart 4 år tillbaka. Vi är förlovade och har en 1,5 år underbar dotter tillsammans. Vi lever allmänt bara bra med bra jobb, ekonomi, fritidsintressen samt bra boende och kompisar. Men ändå har jag börjat tvivla, känslorna svalnar mer och mer för varje dag. Känner inte alls nån stark känsla av varken kärlek eller sexuellt...
Hur ska jag göra? Han vet inget om det här, jag ha inte vågat dra upp de för jag vet att han kommer bli totalt förstörd. Samt att vi har jue en dotter ihop! Och att vad ska jag göra om de bli slut, jag jobbar bara halvtid så en ensam ekonomi klarar jag mig inte på? + som sagt, han kommer bli heeelt förstörd :( Hjälp mig! Nån som varit med om de här o hittat tillbaka till kärleken igen? Vad ska jag göra?? Anledning KAN vara att min barndomskärlek öppnade de sig i fyllan o berättade att han var beredd o skaffa sig en relation.. Dock vet jag att vi skulle inte passa alls ihop överhuvudtaget..
Helt enkelt: hjärtat säger dumpa den du är med och hjärnan säger att jag kommer aldrig få de bättre än vad jag har det nu. Vem ska jag lyssna på?
I en relation måste man alltid "jobba" på att vara närvarande för varandra och hålla kärleken vid liv. Det är ju ingenting som kommer av sig själv bara för att man bor ihop och allt sådant. Det är något ni båda behöver visa och prata om.
Jag undrar vad det är som får dig att tvivla, alltså är det så att du anser att han inte visar sin kärlek för dig fortfarande eller att allt bara blivit rutin? Vad det än kan bero på tänker jag att det alltid är bäst att prata med sin partner om hur man faktiskt känner...kanske är det så att han i sin tur har egna tankar om saken eller ser det på ett annorlunda sätt. Det kanske behövs för att ni ska hitta tillbaka till varandra - att faktiskt berätta vad som "saknas". Att din barndomskärlek säger detta nu är uppenbarligen en anledning till ditt tvivel, men gräset är ju inte alltid grönare. Det kan dock kännas spännande... :-)
Jag har varit med min man i 7 år nu, själv har jag inte tvivlat på att han är den jag ska leva med. Vi båda tänker alltid på att visa varandra respekt, kärlek och ödmjukhet just för att ge oss själva bra förutsättningar i förhållandet.
alla förhållanden har upp och nergångar ta en resa utan honom en gång och sakna han lite kanske för det krävs arbete och uthållighet i svåra stunder och inte vara så kär i käleken i sig den förändras hela tiden och håll fast vid en trygg fin relation och låt inte ditt gamla ex ge dig olja på tvivlen du lämnade honom för en anlednig och den finns säkert kvar och man lämnar inte barnet ensam med en förälder på så vaga grunder hon är värd all uppoffring att hålla samman
Tack för alla fina svar! Underlättar att höra att de inte är bara jag/vi som har det såhär! Tror oxå att de hela sitter i att allt har bara blivit vardag, inget spännande händer så man "längtar" efter något nytt o spännande.. Ha blivit en tråkig vardag bara. Ska nog lösa de här, ska krävas mke att vi ska dela på oss nu när vi har våran dotter tillsammans :)