Är troligen vad jag går igenom just nu. Bråk konstant, mår fruktansvärt dåligt, nedstämd, gör saker jag aldrig tidigare skulle göra, säger saker jag aldrig skulle mena. För bara några veckor sedan var jag lycklig till vårat så planerade barn, nu vill jag bara försvinna från jordens yta, vill inte vara med min sambo, ha mitt barn, mitt liv, mina vänner m.m. Vill bara lägga mig i sängen och dö!
Men nu till min fråga! Kan barnet skadas av skrik, och gap? Även börjat nojja över att den förstår vad jag tänker om den! Jaa som ni ser pendlar jag hela tiden, mellan oro för barnet, till att inte vilja mer! Slog även till mig själv upp på magen (inte hårt vad jag kan minnas) Men tror ni det har skadat mitt barn?
Vet att depression under grav drabbar ca var tredje kvinna, så det är vanligt, men inte många som vågar prata om detta!
Snälla hoppas någon där ute har lite svar! Kram på er
Vill inte på något sätt att nån skall dömma mig, då jag ivanliga fall ALDRIG skulle bete mig såhär.. Vill bara ha lite svar
Tycker inte det finns någon anledning till att dömma dig. Hamnar man i en depression så är det tufft att ta sig därifrån. Jag tycker du ska prata med din BM, för jag antar att hon kan hjälpa dig och kanske boka in något möte med någon som kan ämnet djupare.
Jag tvivlar starkt på att barnet vet vad du tänker, men jag tror att barnet kan känna av om du mår dåligt. Gap och skrik? De kan ju reagera på ljud, men sen om de reagerar negativt det vet jag faktiskt inte.
Jag tror inte heller att din barn tog skada av slaget i magen, men snälla, gör inte om det. Låt det inte gå ut över något så oskyldigt. Det kan ju gå åt helvete. För att vara på den säkra sidan så kan du ju prata med BM om detta. Hade själv en period när jag kände som du gör. Det gick över. Självklart så finns det både bättre och sämre dagar, men du får försöka att tänka på dig och ditt barns bästa.
Kämpa på!
barnet tar inte skada av din deprission. jag har själv deprission nu. det ända är om du stressar upp dig. försök hålla dig lugn (jag vet att det är svårt) men för barnets skull. håller tummarna för oss båda att deprissionerna går över om ett tag.
kramar från både mig o bebben
Det är vanligt! Jag blev sur senast igår kväll och skrek på min sambo för att han hade en liten tova i sitt långa hår - gå och borsta håret gubbjävel! (fast på engelska) Bara för det liksom.. Såna dagar finns då jag inte vill vara gravid. Men det låter som det har gått FÖR långt för dig så ring din BM och hör med henne så du kan få prata med någon.. För det värsta är att också att om du är deprimerad en längre tid så kan du få en förlossningsdeprission också och du inte blir en glad mamma. Då får du inte ett glatt barn!
OCH ingen dömer dig! Det är något som hör till! Skulle vara konstigt om man gick runt och älskade allt och alla. Att livet skulle vara UNDERBART! pttss...
Jag hade precis likadant som dej i mitten av graviditeten, kanske från v 16 och nästan till v30. Det var svinjobbigt, men det försvann faktiskt bara av sej själv! Helt otroligt, jag trodde aldrig att jag skulle må bra igen. funderade massa konstiga saker, var arg på barnen för att dom fick mej att må som jag gjorde, arg på min karl också för allt och ingenting. och grina grina grina. Som sagt, det gick över för mej, med det skadar aldrig att gå och prata med någon! Det finns speciella kuratorer och psykologer som är sammankopplade med mödravården, som verkligen kan sånt här. Så prata med din barnmorska så kan hon skicka dej vidare, det finns hjälp att få! Lycka till
Men lilla gumma klart ingen dömer dig!!!
Din kropp misshandlar dig och det är lätt att man blir deprimerad då, du måste få tala med någon och det gör dig såklart inte bra i ett nafs men det kan ingjuta lite hopp iaf.
Kan du tala med din bm? Annars kan du ringa sjukvårdsupplysningen och vara anonym men de kan hjälpa till med var du ska vända dig. Ta hjälp! Detta är inget konstigt, farligt eller onormalt!
Barnet tar det den behöver oavsett hur du mår, den är väl skyddad i magen så slget spelar ingen roll förutom att du mår sämre för du får dåligt samvete. Gap, skrik osv spelar inte heller roll även om den kan höra dig så har den inte lärt sig positivt och negativt än.
Ta hjälp det är du värd!!!
Många tröstande kramar!!!!
Jag går igenom samma sak, och jag är nu i vecka 36. na stunden tänker jag att det ska bli mysigt med vår så efterlängtade bebis. Nästa stund tänker jag att jag ska lämna min sambo och låta honom ta hand om barnet ensam.
Jag tvivlar på mina känslor för min sambo, på känslorna för mina vänner, tvivlar på mig själv och min vilja och rätt att leva!
Jag gråter ofta och mycket, sover dåligt på grund av mardrömmar. Vknar och gråter på nätterna...
Jag vet vad du går igenom och det är ett helvete! Jag går till en psykolog på mödravården en gång i veckan. Det är skönt att få prata ur sig ibland. Så det rekommenderar jag dig att göra.
Och din depp kan inte skada barnet!
Ta hand om dig och magen nu!
Alltså det finns så himla många olika konstiga studier på det här som motsäger varandra och folk som hittar på saker bara för att dom tror att det är på något visst sätt. Man vet inte om stress är skadligt för barnet så jag förstår inte varför man hela tiden drar upp det som någon stor skuldslägga som man dunkar i mammans huvud. Det blir man ju inte mindre stressad av direkt.
Fr.o.m. vecka 16 har forskare kunnat se att bebisen reagerar på olika ljud. De föredrar mammas röst framför okända röster, de blir lugnare av långsam melodiös musik än av skränig musik och i vissa studier (som man naturligtvis kan ifrågasätta) har man kunnat se att bebisen reagerar på mammans "känslor" då hon tittar på s.k. emotionellt upprörande filmer. Innebär det här att det är skadligt med skrik? Nej förmodligen inte (och vad innebär skadligt?) men du får kanske en gladare bebis (vad nu det betyder) om du löser dina konflikter genom att prata i normal samtalston istället.
Depression är ju verkligen ett helvete på jorden men att bebisen skulle märka vad du tänker och liknande är ju inte alls sannolikt. Hur skulle det gå till egentligen? Jag tycker att du ska gå och prata med någon om allt det här för din egen skull. Få lite distans till det liksom och inte drunkna i dåligt samvete och skit som poppar upp i hjärnan. Ush och blä för att må sådär.
Kram!
Tack ALLA underbara för era svar! Just nu mår jag bra, men vet att det lika snabbt kan vända igen, men jag skall försöka verkligen!
Och snorkel som skrev det sistnämnda så vet jag att jag BORDE ta alla mina diskussioner i normal samtalston, om det gått. Jag har vanligen ett starkt psyke och kan kontrollera mig. Nu är det dock inte jag utan mina hormoner som spökar. Kan vara överlycklig ena stunden, till att 5 minuter senare gråta hejdlöst och vilja ta bort barnet, som sagt inte mina känslor då detta var ett väldigt planerat barn. Men jag vet att jag borde, dock förstör dom tankarna mer än göra gott då det ytterligare blir en press..
Sedan att skaffa samtalskontakt funderar jag på, men jag skall avvakta. Känner att får jga en till "press" på mig smäller jag av. Befinner mig i stunden i ett väldigt pressat liv med många olika saker jag borde ta mig till att få fixat. Har sista sluttampen med studer som jag befunnigt mig i 5 år nu, kan verkligen inte förstöra de sista veckorna med att må såhär, dock är det lättare sagt än gjort då det är svårt att förändra sin sits.
Men TACK! Ni anar inte hur detta hjälper mig, veta att det finns fler som jag, att man får känna såhär!
Känns skönt och veta att man inte är den enda som känner så, för hur lycklig jag än är över bebisen i magen så finns det vissa dagar då jag känner precis som dig. Dock så har jag haft depression innan jag blev gravid och åt även medicin för detta. Men slutade tvärt när jag fick reda på att jag va gravid för jag trodde medicinen skulle skada bebisen. Fast det är inget som man pratar speciellt ofta om eftersom när man är gravid ska man vara lycklig hit och lycklig dit. Och då känns det som att man är ensam och det är något fel på en, iaf känner jag så.