Jag har samma dilemma som dig. 
Min biologiska pappa beter sig som du beskrivit, har inte pratat med honom på flera år. Det är alltid jag som måste ta första steget och vara någonsorts barnvakt åt honom när man väl ska ses. 
Min "extrapappa" som jag växt upp med har alltid varit konstig och jag har haft väldigt sporadisk kontakt med honom de senaste 5-8 åren och det slutar oftast med att vi bråkar just för att han är "konstig" och dessutom fortfarande försöker styra mitt liv och mina åsikter. 

Jag har valt att vänta på ev. kontaktförsök från min biologiska pappa. Tar han upp kontakten så blir jag glad, men det kommer fortfarande vara på mina villkor. 
Det samma gäller min "extrapappa". Han är välkommen på besök då och då om han vill. Men jag tänker inte hänga efter honom för att vi "måste" ses, jag har nämligen inget sådant behov. Likväl anser jag att mitt barn har rätt att träffa sina morfäder, självklart. Men jag tänker inte servera besvikelse på ett fat i.o.m. att dem nog kommer betee sig mot vårt barn som de gjort mot mig. 

Vill de ha kontakt så får de själva ta kontakt. 

Jag har själv nära släkt som gjort det samma mot mig och jag kände och känner att jag orkar inte vara den som måste tvinga fram kontakten.

Så min dotter har inte kontakt med dom heller och det finns så många andra viktiga personer i hennes liv så det räcker :)

Man ska som förälder må bra också och jag tror inte man gör det om man ska försöka tvinga sig till en relation.

Man kan ringa och säga typ att du fått ditt barn sen och fråga om han vill komma och hälsa på. Då har du tagit första steget och nästa gång blir det hans tur. Vill ha då inte fortsätta upprätthålla en relation, ja men då blir det hans förlust!

Din dotter kommer inte lida av att slippa ha en morfar som hon ska behöva undra varför han inte vill träffa henne. Nej bättre att det inte finns någon relation alls då.

Det är deras förlust om de inte vill träffa barnbarnet eller inte tar upp kontakten. När flickan blir äldre så kan hon själv avgöra om hon vill träffa din far men lönlöst att verkligen försöka, du kan ju bjuda honom till dopet, det visar väl att du iaf försökt. Så är resten upp till honom

Jag hade precis samma problem med min egen mamma, och har det typ fortfarande. Men jag skrev ett brev till henne om att vill hon ha kontakt med Julia så är det upp till henne, jag är hennes barn och jag har inte ansvaret för att hon ska bete sig vuxet nog att hålla kontakten. Efter det brevet hörde min mamma av sig några gånger iaf och kom på hennes dop, Just nu har vi dock igen dålig kontakt men kommer bjuda henne på nästa dop och så också. Det är nog inte så lätt att vara en förälder och inte ha kontakt med sina bar, de kanske känner skam och att dem har svikit än så mycket att dem inte orkar ta upp mer kontakt.

Jag hade bara berättat att han blivit morfar, bjudit honom på kalas m.m för barnets skull, sen som du säger själv de E upp till honom ej dig. Jag klarade mig utan min riktiga mormor så de kommer din bebis göra oxå, kanske känns tråkigt men men. Gör bara de som känns rätt för dig så en dag då ditt barn undrar över de hela så kan du berätta de Du gjort. Min mamma berätta för mig att hon alltid bjudit o haft sig, försökt för mig o mina syskons skull men med åren insåg ja själv att vi va nog ej så intressanta för vår riktiga mormor så ja va den ända av syskonen som bröt totalt, för varför ska Ja ha någon i mitt liv som ej intresserar sig för mig o inte ens intressera sig för sin egen dotter? Som sagt gör de du känner e rätt.

Är i samma sits, jag och pappa hade ett storbråk i december och jag har varken sett eller träffat honom sen dess. Han har missat halva sonens liv nu och hela min graviditet. Jag har inget intresse att se honom igen, någonsin och han fick veta att jag var gravid genom min mamma (de är skilda).

Jag kommer bara dra iväg ett sms till honom, om jag orkar och känner för det och skriva "Grattis, du har blivit morfar igen, till Knodden". Inget mer.

Han har betett sig som en skit hela mitt liv och nu fick jag nog och orkar inte höra mer.  Han snackar skit om mig, min syster och om min mamma till folk vi känner gemensamt och inte känner, han ställer sig själv som ett offer.

Så, om du ens tycker det är värt det, skriv ett sms, men kanske inte så mycket mer, om du inte vill då såklart.

Tack for era svar! Himla trakigt att det blir sa med ens egna foraldrar :( Fattar inte hur man kan gora sa mot sina egna barn.

Ja, jag och sambon har diskuterat lite hur vi ska gora. Men vi avvaktar tills hon ar fodd och tills vi stalls infor dessa situationer som kommer uppsta. Med dop och barnkalas osv. Jag vill ocksa bespara henne den besvikelsen jag kande nar han inte velat traffa mig och undrat vad man gjort for fel. Det ar ju faktiskt hans fel och  hans forlust.

Jag har min mamma, styvpappa, massa syskon, mormor och morfar och en mycket stor slakt pa min mammas och det ar jag tacksam for :)