Ska inte graviditeten vara en positiv grej (om nu båda partner vill behålla det så klart)? Är det bara jag som irriterar mig för små grejer? Idag blev jag lite smått osäker på min pojkvän som satt med mobilen i handen och döljde smset han var påväg att skriva. Jag frågade honom 1 gång vem han skrev till men vände mobilen upp och ner hela tiden. Han råkade knuffa mig på magen och ja, det gjorde ju ont så klart. Men ingen "förlåt!" fick jag inte. Efter 5:e frågan gav jag upp och smällde dörren efter mig. En minut efter kom han ut och sa att han skämtade och frågade vad det var för fel på mig. Där börjar bråket...
Jag menar, han vet så väl att man kan ha sina humörsvägningar nu under graviditeten och jag tyckte inte alls det var roligt någonstans. Eller? Och att han överhuvudtaget råkade knuffa min mage. Va fan!?
Varför kan inte killar ta lite lugnt och försöka prata med den gravida med lugn ton. Är det här normalt? Varför kan inte killar lixom ta hand om sina gravida tjejer. Det är inte jag får beröring på magen, han har aldrig fixat frukost till mig och han tar knappt hand om kattlådan om inte man säger till honom. Men när han blir förkyld gnäller han om att jag inte tar hand om honom?
Jag vet inte vad jag ska göra! Är det mina humörsvägningar eller är det så att vi har problem i vårat förhållande. Jag vill inte låta mitt barn växa upp med en deprimerad mamma resten av sitt liv. Jag och min pojkvän bråkar varannan vecka typ. Jag orkar inte mer. Jag har t.o.m ringt en psykolog för att klara av allt. Men jag tycker verkligen inte jag ska behöva göra det när en pojkvän ska finnas där till hands oavsett vad, speciellt när jag bär på hans barn.
Abort? Ensamstående mamma? Kämpa vidare i förhållandet?