depression i graviditeten är ju inte direkt ovanligt så som jag förstått det, inte heller förlossningsdeprisson :/ prata med BM om det..

Jo, fast det är ju egentligen inte depression som jag har nu, mest bara ångest och oro i kroppen, kan inte riktigt förklara känslan men det går inte att sova eller nått. man bara vrider och vänder sig och vet inte vad man ska göra eller vart man ska ta vägen.. 

Tror att en viss del av oron kan bero på att jag kommer vara ensam under förlossningen, har ju ingen partner och så.. känner väl en viss oro att när det väl sätter igång, för man vet ju inte vad det handlar om som förstföderska riktigt.

Är exakt likadan, blandat med nästan panik ibland. Igår trodde jag att det var dags (vilket kändes alldeles för tidigt!) och då kändes det nästan som att jag skulle svimma. Trodde att jag skulle kunna keep my cool när det var dags, men nu har jag liksom tappat kontrollen. Jobbigt med ångest också. Man får försöka släppa kontrollbehovet och se det som en resa eller nåt... Finns inte mycket man kan göra mer än att låta bebisen komma och försöka andas igenom det/tänka på slutdestinationen/lita på BB-människorna. Men sista veckorna är ju säkert mer eller mindre pirriga för alla förstföderskor...

Just att känna oro inför fl är jätte vanligt. Jag tror att man(jag) hade en bild av att så här kan det bli MEN när jag väl vara där så stämde inte alls "min" bild med vad som faktiskt hände. Så egentligen är det väl oro över att man inte har helt kontroll över situationen och inte vet vad som komma skall. För det finns INGEN som kan säga så här blir det el så här ska det vara. Tycker ändå du borde prata med din BM för oftas brukar det kännas lite bättre efteråt.

Hej!

Vet precis vad du menar! Åt antidepresiva innan men slutade när jag blev gravid. Är väldigt orolig att det skall komma tillbaka och speciellt de dagar man bara vill ligga i sängen och gråta. Man kan inte riktigt heller sätta fingret på vad det är man är upprörd över. Det räcker nästan med att någon säger fel sak så är hela dagen förstörd för man deppar.

Har inte haft det tidigare under graviditeten utan har börjat nu de senaste veckorna. Men man är ju lite mer känslig vid det här stadiet. Det är väl bara bita ihop och försöka tänka på vad man faktiskt får ut av det här! :)

Skönt att se att man inte är ensam om att känna såhär iallafall, och det går nog som sagt inte göra så mycke åt. Känns bara så trist att man ska må såhär den sista tiden, för snart är man ju i "mål" så man borde vara lycklig. Men jag tror att allt kommer släppa när jag får min lilla son i min famn!