Sandrizz88

0 Sandrizz88

1026 visningar

vad ska jag göra... vecka 6

Jag och min kille har varit ihop till o från i 4år. Den senaste tiden har allt varit bra och vi har bestämt oss för att verkligen satsa på oss och börja ett nytt liv tillsammans. Men, efter 4år utan något skydd blir jag gravid! Plussade förra veckan:) jag är jätte glad och vill inget annat än att behålla bebisen men min kille är klyven med va han vill. Han tycker tiden är fel o att vi måste fixa oss själva innan. Jag förstår han men jag vill ju verkligen ha bebben iaf. Kan inte ens tänka på abort för då stört gråter jag, det är nånting jag inte vill göra och känner att jag kommer ångra mig för resten av livet om ja tar bort de. Detta är mitt andra barn isf o han har ett barn oxå från tidigare förhållande.

Usch detta är så svårt, vi var på första besöket idag hos Barnmorskan ska dit nästa vecka igen för och se om vi bestämt oss!

9 Svar (äldsta svaret först)
  • 1

    Angel.L

    5 Angel.L

     Urch vilken hemsk situation :'(. Han tror inte på det faktum att bebisen kanske är vad ni behöver för att styra upp erat förhollande? Ni kommer närmre varandra och får något att värkligen kämpa för. Om det var så jag förstog det att det var erat första barn tillsammans. annars vet jag inte :/.. men jag kan förstå att det är jobbigt för honnom  oxo.. Jag hoppas ni löser det på bästa sätt för er båda.. Håller tummarna!

     

    Kramar

  • 2

    elviran

    0 elviran

    Det är verkligen en jobbig situation. Förstår att det är ångestladdat. Jag skulle vilja råda dig att behålla barnet. Jag tror en abort kommer att göra att du inte vill vara kvar i förhållandet ändå om du känner sådär. Om du kan tänka dig att ta hand om bebisen själv så behåll det. Så får du hoppas att din kille bestämmer sig för att det är värt att åtminstone försöka.

    Lycka till!

  • Tack för svaren!! Vi ska prata om detta i helgen och hoppas vi kommer fram till ett beslut. Jag ser det så som du beskrev Angel.L att detta kan bli något att verkligen kämpa för och att det inte behöver ta slut för att en bebis kommer utan att se det som nånting positivt. 

    Och jag håller helt med dig Elviran, jag tror att jag inte kommer fixa att vara tillsammans med honom om jag gör en abort.. Jobbigt när man är så känslomässig i graviditeten oxå :)

    Kram

  • 4

    keeya

    5 keeya

    För tre år sedan blev jag gravid. Min man ville då inte att vi skulle behålla barnet och han var totalt låst. Det gick inte att diskutera med honom. Jag ville verkligen inte göra abort men jag ville inte heller vara själv med barnet. Så det blev abort. Länge har jag varit så arg på honom pga det. Och han har inte fattat först nu hur dumt det hela var. Han fattar nu för jag är gravid nu och han läser om det. Men samtidigt säger han fortfarande att det var det enda rätta att göra då. Jag håller inte med honom. Och jag kan fortfarande känna sorg över det förlorade barnet. Men nu tröstar jag mig med det jag har i magen. Så jag förstår dig så väl. Det är en knepig situation  och hur du än gör kommer den ena tycka att det är fel. Men jag har ändå hört om andra tjejer som behöll barnet och killen sen har blivit lyckliga för barnet ändå. Hoppas det löser sig för dig! Kram

  • Du får ursäkta om jag låter hemsk nu. Men om ni har varit oskyddade hela ert förhållande, och bestämmer er för att göra abort, så är det fruktansvärt vidrigt. Alla vet vad som kan hända när man ligger med varandra, utan skydd.

  • 6

    marieposa

    4 marieposa

    Vilken jobbig situation för er båda! Jag tycker visserligen inte att argumentet "så har ni någonting att kämpa för tillsammans" håller - ett barn ska få komma till världen önskat och älskat, inte som en morot för att föräldrarna ska ha något som för dem närmare varandra!! Om du gör abort utan att vilja det, finns ju enorm risk att du kommer ångra det hela livet, ni har ju trots allt dessutom varit tillsammans (av och till) i 4 år!!! Om du behåller barnet kanske pappan blir jätteglad när det "sjunkit in", men det kan ju lika gärna bli så att han verkligen känner sig förådd av dig - att han blev pappa mot sin vilja (vilket också är fruktansvärt!!!) Hur ni än väljer att göra borde ju det framtida barnet vara i fokus, inte föräldrarnas egon. Att köra oskyddat är otroligt naivt, så att det är en "oplanerad" graviditet är ju bara löjligt. Följ ditt hjärta (med tanke utifrån detta lilla nya liv, hur kommer det bli osv) - det är det enda du kan göra. Önskar er all lycka till i detta svåra beslut!!

  • 7

    poureki

    0 poureki

    Följ ditt hjärta.  Ofta känner mannen sig tveksam i början, men jag tror att det är mest rädsla. Tycker inte alls synd om pappan.. om han nu känner starkt att han inte vill bli pappa så skulle han ju ha skyddat sig.!

  • jag har oxå varit tsm med min i lite mer än 4 år och sen i höstas har vi pratat om att skaffa barn. När jag blev gravid så blev reaktinen inte som jag hade tänkt. Han verkade inte alls så glad som han hade sgt att han skulle bil. Men nu (v 15) så är det mycket bättre! Eftersom dom inte har samma känsla som vi eftersom vi bär på barnet så tar det mkt längre tid för killarna att fatta. Vänta några v så han hinner smälta det och lycka till hos bm!!

  • 9

    Nykaria

    0 Nykaria

    När jag blev gravid första gången tror jag att min sambo fick en sådan stor chock att han inte visste vad han skulle ta sig till.
    Han bad mig göra abort (även om vi väldigt länge pratat om barn tillsammans och att det är något vi båda längtar efter).

    Jag gav han en liten tid att tänka, berättade för honom att abort är nog inget jag skulle vilja genomgå då barnet för mig är väldigt önskat.
    Redan på kvällen höll han om mig och sa att han ville ha kvar barnet. Att han ville bilda familj med mig.

    Det jag försöker säga är att det kan skifta till rejält.
    Från en sådan stor chock, att de säger helt fel - till att visa sina "pappakänslor" på direkten.

    Prata med honom. Berätta hur du väldigt gärna vill ha kvar barnet.
    Sen finns det ju många förhållanden som växer ihop tillsammans med ett kommande barn.

    Jag och min sambo bråkade otroligt mycket innan jag blev gravid.
    Nu har vi växt ihop, och ska få vårt barn inom två veckor (förhoppningsvis).
    Och vi bråkar knappt aldrig, och när vi väl bråkar - så är det över på tre sekunder.