Jag har ingen tid alls med att göra annat än amma min älskling och sova först nu klockan 18 har jag lite tid. Min man får laga mat och när han gjort mat vaknade hon och ville själv äta hela jag snurrade blev yr har inte haft tid för att äta innan, min man skalade potatisarna och la tallriken nära och jag fick äta medans hon åt, sen stressade pappa i sig sin egna mat och tog henne och vyssa henne försiktigt i famnen tills hon nu somnade tillslut. Han o jag gråter ofta kommer som kännslo stormar, och vi saknar varandra så himla mycket, som om vi tappat bort oss själva i en helt annan värld. Min älskling har inga rutiner utan äter när hon är hungrig o sover när hon ätit..kan vara vilken tid på dygnet som helst. Undrar hur lång tid det kommer vara så här?? Min förlossning gick väldigt bra om man säger så, åkte hem redan efter bara varit där en dag. Jag behövde inte sy men hade jätte sår i underlivet och nära urinblåsan, vilket är ett helvette rent ut sagt när jag måste gå och kissa...bränner så jag nästan är nära på att spy eller svimma, helt sjukt ont! Och nu har iallafall blödningen nästan försvunnit tog en vecka och nu liksom kliar det mest och irriteras där nere, fast jag luftar varje natt och sover naken och tvättar rent så ofta jag kan med bara torrt papper eftersom blött gör det mer irriterat. Jag verkligen längtar tills såren har läkt och allt känns bra där nere man mår ju dåligt av den saken med, Jag mår inte dåligt över mitt lilla barn jag känner bara att jag har fått en stor uppgift och jag måste beskydda henne dygnet runt och ge henne allt hon behöver, alltså en jätte vändning i livet helt plötsligt har man ett ansvar för livet och den här lilla människan är beroende av just mig. Hon känns så liten och försvarslös och späd är så rädd om henne hela tiden vilket känns som en börda att bära inom sig..när vi åkte bil från förlossningen satt jag skakig nästan, det känndes som fan nu är det dagen då vi ska krocka och alla bilar mot oss var ett stort hot..Jag vill inte gå runt o känna och må så här men jag kan verkligen inte styra det alls..Igår kramade jag min man och sa jag saknar dig och vi bara grät o grät känner sig ensam också hur kan man göra det när både din man och din älskade dotter ärhos dig hela tiden...Jag älskar mitt underbara barn mer än allt annat på denna jordenjag ångrar verkligen ingenting och jag gråter inte bara av att allt känns tungt utan av den jätte stora kärleken till mitt barn och min man....
Känner någon igen sig eller är mina kännslostormar unika..tror inte så!
Många av min vänner har sagt samm sak att dom typ kommit lite i en deprition efter förlossningen och allt känns jobbigt och nytt
Det är fruktansvärt vanligt! Jag skulle rekomendera dig att du får gå o prata med en kurator eller så, vänd dig till MVC eller BVC så hjälper de dig med vart du kan vända dig, oftast så har de en egen kurator där som man kan få gå o prata med.. Lycka till =) o kom ihåg, det som du känner är jättevanligt.
Kram på dig!
Var precis likadan, allting är så nytt och man kunde verkligen inte föreställa sig hur det skulle bli efter förlossningen. Det tar tis att känna sig som människa igen! Man är trött, man känner sig hjälplös när liten skriker.. Och det här med att det svider när du kissar, det är för att slemhinnorna läker och det gör så satans ont, jag vet.. Prova att hälla vatten när du kissar & drick mycket så kisset inte är så koncentrerat, det blir mycket bättre, för mig iallafall! Lycka till!
kan inte låta bli att le när jag läser detta. så är det nästan för alla...jag grät de tre första månaderna..och tyckte bara allt va jätte jobbigt...dels är det hormonerna men mycket är det själva omställningen som är svårast..tänk där hadejag levt för mig sj och sambo och helt plötsligt kom något som fullständigt kontrollerade mig och sa till mig precis vad jag fick göra och inte...ingen är en fullbodad mamma me en gång..brukar säga att man växer in i rollen. Det är det största som händer i ditt liv så det är klart att det är mycket känslor inblandade...men ingen säger detta till dig..utan alla bara pratar om hur glad och lycklig man ska känna sig..och det gjorde verkligen inte jag kan jag säg..visserligen var man väldigt dubbel..för man upplevde en sån kärlek till det här lilla knytet...man ville de bara sååå väl...men o andra sidan satt man bara och grät för att tex inte fick sova trots att man var dödstrött mm...det tar ett tag innan man kommer in i det. och barn får inte rutin bara så där. Min lilla tös började få rutiner vid 4,5 månader ca..men jag vet att det kan ta upp emot ett halvår för vissa barn. Nu älskar jag att vara mamma...jag avgudar min dotter lika mycket nu som när hon föddes..men nu känner jag henne och jag är mer säker i mig sj. Det tar en tid men det kommer att lägga sig på plats för dig me lovar..och du alla känner så här mer eller mindre..så du är helt normal...lycka till
hej hej jag tror bara att det är så jobbigt det tre första månaderna och senare blir bätre jag hade tvillingar och tyckte allt va jobbigt det tre första månaderna han knappt äta städa eller nåt o somnade över allt men nu är allt mkt bätre hoppas du kommer till ro