hormonerna gör att man bli extra känslig och ja det kan lika gärna vara depression..
Jag kände exakt som du vissa perioder och gör fortfarande ibland men för mig går det över efter ett tag...
du kanske skulle prata me någon? Det gör ju hela graviditeten lättare :)

Efter år av ångest och i dag en diagnos på djup ångest så fick jag hjälp. Ring till din vårdcentral och förklara läget. De är till för att lyssna.

Tack för svaren!

Jo jag har åxå lidit av ångest i vissa perioder   ringde till vårdcentralen fäör några år sedan o fick prata med en läkare ang. detta men den tyckte inte att "det var så värst farligt" iutan mena på att alla nån gång mår dåligt å de bara var att rycka upp sig, men tidigare när ja kännt så här så har de alltid funnits en liten ljuspunkt som fått mig att le åtminstone inombords eler för en liten stund kännt glädje.

har många gånger tänkt att ja kanske borde prata med någon men sen innan ja orkat ta tag i det hela så har man mått bättre å då inte brytt sig så mycket

hade inte alls sån här ångest o depressions tillstånd eller va ja ska kalla de här när ja vänta min son för 12 år sen å den graviditeten var rent ut sagt hemsk. jag var ung  å fick massa fördomsfulla blickar å ord vart ja än var mer eller mindre, sen gjorde de inte saken bättre att ja då väntade barn med en undomsbrottsling (eller vad man ska kalla de) mådde enormt dåligt av graviditeten den gången

Jag funderar på om din kropp har börjat förknippa graviditet med starka negativa intryck utifrån det du var med om i din förra graviditet. Det är ju också helt normalt att man typ får känslor angående allt i hela världen när man har dessa annorlunda hormon i kroppen. Funderat på att skriva ner dina tankar och känslor i en dagbok? Har du provat att ibland vila lite från alla måsten och gör något som ger avslappning bara just för dig, våga skämma bort dig lite extra så att du kan få en chans att ta en pause från allt som snurrar i huvudet eller känslor som känns just nu? Vad brukade du göra för att ladda batterierna innan graviditeten?
Ibland är de ok att bara låta det vara nedstämt också, acceptera att det är som det är just nu, för det hjälper känslorna att gå vidare och bearbetas. Kanske... 
Hoppas något av de jag skrev kan vara till någon hjälp. Krya på dig...!
/hanna

Tack Alischa!

Ska testa att skriva ner hur ja mår å hur jag känner o vad som snurrar i huvudet på mig just nu, det har ju funkat förr när ja mått dåligt. har tillåmed skrivit en bok (en väldigt amatörmässig sådan men ändå, som egentligen skulle vara terapi för mig själv men som blev bokform på) så ja vet ju att detta med att skriva av sig verkligen funkar, och att man oftast mår lite bättre sen bara man får ur sig sakerna som är jobbiga.

tack än en gång

Jag får deprissioner när jag får överskott av hormoner, så blir deprimerad av p-piller, p-plåster och allt annat med hormoner.. 

Att vara gravid är ju en j-la hormonbomb så jag är mer eller mindre väck i 9 månader.. 

Valt bort amning för att undvika att må dåligt när hon väl kommit ut. Gjorde så med förra dottern och det gick bra.. 

 

Detta e fullt normalt kära du. Men du ska nog söka hjälp om det min vän, jag kände som du o sökte ej hjälp o älskade ej mitt barn när de kom, hon e lite mer än två månader nu o ja har börjat älska henne mycket nu, de har varit skita jobbigt att känna så för jag vet ju innerst inne att Jag älskar henne mer än något annat i denna världen. De finns professionella personer inom detta området, dom jobbar med kvinnor som är ledsna o är nere under grav o efter grav. Kolla med din BM, säg du vill ha kontakt med Dom, för du vill att ditt barn ska ha en stark mamma när de kommer, du gör dig själv en stor stor tjänst. Stor kram, du ska va lycklig kära du.

Tack Catja och Rookie för era svar.

Jag ska ringa till Bm på måndag och prata med henne om detta ska även boka in ett nytt besök, är verkligen enormt tacksam för alla svar jag fått.

igår kändes de lite bättre även om ja var nedstämd å grät en del igår åxå så nu hoppas ja verkligen på att den här dagen kan bli ännu bättre!

 

Kram till er

De du går igenom e stort, man får må som du gör, inget man vill va med om, men de e så normalt, de e ej många som klarar av så många känslor på en gång o så varje dag, de e ek konstigt man blir lite tokig, men man måste veta att de e okej o att de kan ta tid, men de går över. Huvudsaken e ju att du vet om det o e förnuftig nu o ber om hjälp, de e stort :) fråga din BM om dom mamma psykologerna, dom ska vara toppen :) låt de va jobbigt, du bakar ju faktist på de mest känsligaste du någonsin kommer att göra, o de e mega jobbigt :)