Alla
BabyBesvärBli gravidFörlossningenGravidÖvrigt
Ställ en fråga
Bli gravid Rapportera Prenumerera Rekommendera
lillasolen

0 lillasolen

18608 visningar

Gravid gå över tiden vecka 39

Hitta ett blogginlägg från en barnmorska. Lite intressant läsning för oss som går över tiden.

GÅ ÖVER TIDEN
GÅ ÖVER TIDEN
Blogg
Skrivet av Cayenne Ekjordh   
Nu har jag varit barnmorska i över trettio år och har tagit för givet att det fanns en stor och omfattande studie bakom att en graviditet är 280 dagar! (40 veckor gånger sju är 280 dagar) Men se där bedrog jag mig. Det finns ingen forskning! Man stödjer sig på att Aristoteles, som levde före Jesus Kristus, påstod att en graviditet är tio månvarv!
Då kommer följdfrågan. Var satt Aristoteles när han räknade? På Jorden tar jag för givet och då skulle en graviditetslängd bli 295 dagar, det vill säga 42 veckor och en dag, inte 280 dagar = 40 veckor! Ett månvarv räknat från Moder Jord är nämligen 29,5 dygn!
Varifrån kommer då de vedertagna ”fyrtio veckorna”? Jo våra ”kära” manliga gynekologer har utan att blinka satt ut Aristoteles på en fixstjärna i rymden, ty därifrån är ett månvarv 28 dagar. De tyckte väl att gravida kvinnor var gravida på tok för länge och ville väl visa att de kände till fixstjärnor och att de ville ha kontroll på damerna…
Hur många kvinnokroppar har förklarats felaktiga i modern obstetrik! Hur många kvinnor har inte oroat ihjäl sig för att ungen inte ska komma ut!
På jobbet här om dagen ringde en orolig kvinna för att barnet inte sparkat speciellt mycket de två sista dagarna… Hon viste att de ofta rör sig mindre mot slutet av graviditeten, men… tänk om den höll på att dö. (Det sa hon förstås inte.) Hon var 40 veckor + 2 dagar och efter att vi pratat en stund kom det fram att hennes mamma fött 40+0. Hoppsan, nu var hon onormal i förhållande till sin perfekta mor, som lyckats föda som om Aristoteles suttit på fixstjärnan och räknat. Hon ville inte komma in på kontroll och då kunde jag inte hålla käft, så fast jag satt på ”det stora sjukhuset” berättade jag för henne om Aristoteles. Vid historiens slut utbrister hon: Nu sparkar det mer än någonsin i magen.
På tal om graviditetslängder så har jag en kollega som fött alla sina barn (fyra stycken) i vecka 44 och själv har jag ”förlöst” två kvinnor hemma som båda födde 43 veckor + fyra dagar. Kvinnorna var lugna, men själv höll jag nästan på att få hjärtstillestånd av oro. Båda mammorna, en förstföderska och treföderska, och barnen mådde bra efteråt. Jag var nog mer tagen än barnen och föderskorna…
En annan rolig aspekt är att ju längre upp på jordklotet du bor desto längre graviditeter, för vid nordpolen är det bra om ungarna är stora och feta eftersom det är så kallt. Vid ekvatorn föder kvinnorna ofta sina barn en hel månad tidigare, ( kan du tänka dig att vara gravid i 40 graders värme?). Vid ekvatorn är det redan som en kuvös; ljust, varmt och fuktigt och barnen behöver inte vara så feta och stora, där räcker det med dryga två kilo.
Man påstår att det bli mer komplikationer ju längre graviditeten pågår, att moderkakan stannar i tillväxt i 40 veckan och slutar fungera efter 42 veckor och att barnet då svälter ihjäl. Mina 43+4 vägde 3800 respektive 3425 gram och det fanns massor med fostervatten. (Ett bra mått på att moderkakan fungerar.)
Jag är övertygad om att vi kvinnor har olika arv och därmed också olika längd på våra graviditeter. Däremot undrar jag hur fjorton dagars ”det är något fel på mig och förlossningen kommer aldrig att komma igång” tankar påverkar den gravida och hennes födande!? Varför säger vi på Mödravården inte att ”du kommer med största sannolikhet att föda före 42 veckor, utan vi tjatar och tjatar om utsatt datum…
Med vänlig hälsning
Cayenne Ekjordh Leg. Barnmorska
Ps Jag tror att den forskning som säger att det är farligt att födas efter vecka 42 i stor utsträckning bygger på igångsatta (forcerade) födslar av uppskrämda mammor och ängslig personal, utan helhetssyn på livet.
Ps Allt jag skriver bygger bara på mina egna erfarenheter och rätten att ifrågasätta vedertagna begrepp.
Blogg
Skrivet av Cayenne Ekjordh   
Nu har jag varit barnmorska i över trettio år och har tagit för givet att det fanns en stor och omfattande studie bakom att en graviditet är 280 dagar! (40 veckor gånger sju är 280 dagar) Men se där bedrog jag mig. Det finns ingen forskning! Man stödjer sig på att Aristoteles, som levde före Jesus Kristus, påstod att en graviditet är tio månvarv!
Då kommer följdfrågan. Var satt Aristoteles när han räknade? På Jorden tar jag för givet och då skulle en graviditetslängd bli 295 dagar, det vill säga 42 veckor och en dag, inte 280 dagar = 40 veckor! Ett månvarv räknat från Moder Jord är nämligen 29,5 dygn!
Varifrån kommer då de vedertagna ”fyrtio veckorna”? Jo våra ”kära” manliga gynekologer har utan att blinka satt ut Aristoteles på en fixstjärna i rymden, ty därifrån är ett månvarv 28 dagar. De tyckte väl att gravida kvinnor var gravida på tok för länge och ville väl visa att de kände till fixstjärnor och att de ville ha kontroll på damerna…
Hur många kvinnokroppar har förklarats felaktiga i modern obstetrik! Hur många kvinnor har inte oroat ihjäl sig för att ungen inte ska komma ut!
På jobbet här om dagen ringde en orolig kvinna för att barnet inte sparkat speciellt mycket de två sista dagarna… Hon viste att de ofta rör sig mindre mot slutet av graviditeten, men… tänk om den höll på att dö. (Det sa hon förstås inte.) Hon var 40 veckor + 2 dagar och efter att vi pratat en stund kom det fram att hennes mamma fött 40+0. Hoppsan, nu var hon onormal i förhållande till sin perfekta mor, som lyckats föda som om Aristoteles suttit på fixstjärnan och räknat. Hon ville inte komma in på kontroll och då kunde jag inte hålla käft, så fast jag satt på ”det stora sjukhuset” berättade jag för henne om Aristoteles. Vid historiens slut utbrister hon: Nu sparkar det mer än någonsin i magen.
På tal om graviditetslängder så har jag en kollega som fött alla sina barn (fyra stycken) i vecka 44 och själv har jag ”förlöst” två kvinnor hemma som båda födde 43 veckor + fyra dagar. Kvinnorna var lugna, men själv höll jag nästan på att få hjärtstillestånd av oro. Båda mammorna, en förstföderska och treföderska, och barnen mådde bra efteråt. Jag var nog mer tagen än barnen och föderskorna…
En annan rolig aspekt är att ju längre upp på jordklotet du bor desto längre graviditeter, för vid nordpolen är det bra om ungarna är stora och feta eftersom det är så kallt. Vid ekvatorn föder kvinnorna ofta sina barn en hel månad tidigare, ( kan du tänka dig att vara gravid i 40 graders värme?). Vid ekvatorn är det redan som en kuvös; ljust, varmt och fuktigt och barnen behöver inte vara så feta och stora, där räcker det med dryga två kilo.
Man påstår att det bli mer komplikationer ju längre graviditeten pågår, att moderkakan stannar i tillväxt i 40 veckan och slutar fungera efter 42 veckor och att barnet då svälter ihjäl. Mina 43+4 vägde 3800 respektive 3425 gram och det fanns massor med fostervatten. (Ett bra mått på att moderkakan fungerar.)
Jag är övertygad om att vi kvinnor har olika arv och därmed också olika längd på våra graviditeter. Däremot undrar jag hur fjorton dagars ”det är något fel på mig och förlossningen kommer aldrig att komma igång” tankar påverkar den gravida och hennes födande!? Varför säger vi på Mödravården inte att ”du kommer med största sannolikhet att föda före 42 veckor, utan vi tjatar och tjatar om utsatt datum…
Med vänlig hälsning
Cayenne Ekjordh Leg. Barnmorska
Ps Jag tror att den forskning som säger att det är farligt att födas efter vecka 42 i stor utsträckning bygger på igångsatta (forcerade) födslar av uppskrämda mammor och ängslig personal, utan helhetssyn på livet.
Ps Allt jag skriver bygger bara på mina egna erfarenheter och rätten att ifrågasätta vedertagna begrepp.
GÅ ÖVER TIDEN
Blogg
Skrivet av Cayenne Ekjordh   
Nu har jag varit barnmorska i över trettio år och har tagit för givet att det fanns en stor och omfattande studie bakom att en graviditet är 280 dagar! (40 veckor gånger sju är 280 dagar) Men se där bedrog jag mig. Det finns ingen forskning! Man stödjer sig på att Aristoteles, som levde före Jesus Kristus, påstod att en graviditet är tio månvarv!
Då kommer följdfrågan. Var satt Aristoteles när han räknade? På Jorden tar jag för givet och då skulle en graviditetslängd bli 295 dagar, det vill säga 42 veckor och en dag, inte 280 dagar = 40 veckor! Ett månvarv räknat från Moder Jord är nämligen 29,5 dygn!
Varifrån kommer då de vedertagna ”fyrtio veckorna”? Jo våra ”kära” manliga gynekologer har utan att blinka satt ut Aristoteles på en fixstjärna i rymden, ty därifrån är ett månvarv 28 dagar. De tyckte väl att gravida kvinnor var gravida på tok för länge och ville väl visa att de kände till fixstjärnor och att de ville ha kontroll på damerna…
Hur många kvinnokroppar har förklarats felaktiga i modern obstetrik! Hur många kvinnor har inte oroat ihjäl sig för att ungen inte ska komma ut!
På jobbet här om dagen ringde en orolig kvinna för att barnet inte sparkat speciellt mycket de två sista dagarna… Hon viste att de ofta rör sig mindre mot slutet av graviditeten, men… tänk om den höll på att dö. (Det sa hon förstås inte.) Hon var 40 veckor + 2 dagar och efter att vi pratat en stund kom det fram att hennes mamma fött 40+0. Hoppsan, nu var hon onormal i förhållande till sin perfekta mor, som lyckats föda som om Aristoteles suttit på fixstjärnan och räknat. Hon ville inte komma in på kontroll och då kunde jag inte hålla käft, så fast jag satt på ”det stora sjukhuset” berättade jag för henne om Aristoteles. Vid historiens slut utbrister hon: Nu sparkar det mer än någonsin i magen.
På tal om graviditetslängder så har jag en kollega som fött alla sina barn (fyra stycken) i vecka 44 och själv har jag ”förlöst” två kvinnor hemma som båda födde 43 veckor + fyra dagar. Kvinnorna var lugna, men själv höll jag nästan på att få hjärtstillestånd av oro. Båda mammorna, en förstföderska och treföderska, och barnen mådde bra efteråt. Jag var nog mer tagen än barnen och föderskorna…
En annan rolig aspekt är att ju längre upp på jordklotet du bor desto längre graviditeter, för vid nordpolen är det bra om ungarna är stora och feta eftersom det är så kallt. Vid ekvatorn föder kvinnorna ofta sina barn en hel månad tidigare, ( kan du tänka dig att vara gravid i 40 graders värme?). Vid ekvatorn är det redan som en kuvös; ljust, varmt och fuktigt och barnen behöver inte vara så feta och stora, där räcker det med dryga två kilo.
Man påstår att det bli mer komplikationer ju längre graviditeten pågår, att moderkakan stannar i tillväxt i 40 veckan och slutar fungera efter 42 veckor och att barnet då svälter ihjäl. Mina 43+4 vägde 3800 respektive 3425 gram och det fanns massor med fostervatten. (Ett bra mått på att moderkakan fungerar.)
Jag är övertygad om att vi kvinnor har olika arv och därmed också olika längd på våra graviditeter. Däremot undrar jag hur fjorton dagars ”det är något fel på mig och förlossningen kommer aldrig att komma igång” tankar påverkar den gravida och hennes födande!? Varför säger vi på Mödravården inte att ”du kommer med största sannolikhet att föda före 42 veckor, utan vi tjatar och tjatar om utsatt datum…
Med vänlig hälsning
Cayenne Ekjordh Leg. Barnmorska
Ps Jag tror att den forskning som säger att det är farligt att födas efter vecka 42 i stor utsträckning bygger på igångsatta (forcerade) födslar av uppskrämda mammor och ängslig personal, utan helhetssyn på livet.
Ps Allt jag skriver bygger bara på mina egna erfarenheter och rätten att ifrågasätta vedertagna begrepp.
GÅ ÖVER TIDEN
Blogg
Skrivet av Cayenne Ekjordh
Nu har jag varit barnmorska i över trettio år och har tagit för givet att det fanns en stor och omfattande studie bakom att en graviditet är 280 dagar! (40 veckor gånger sju är 280 dagar) Men se där bedrog jag mig. Det finns ingen forskning! Man stödjer sig på att Aristoteles, som levde före Jesus Kristus, påstod att en graviditet är tio månvarv!
Då kommer följdfrågan. Var satt Aristoteles när han räknade? På Jorden tar jag för givet och då skulle en graviditetslängd bli 295 dagar, det vill säga 42 veckor och en dag, inte 280 dagar = 40 veckor! Ett månvarv räknat från Moder Jord är nämligen 29,5 dygn!
Varifrån kommer då de vedertagna ”fyrtio veckorna”? Jo våra ”kära” manliga gynekologer har utan att blinka satt ut Aristoteles på en fixstjärna i rymden, ty därifrån är ett månvarv 28 dagar. De tyckte väl att gravida kvinnor var gravida på tok för länge och ville väl visa att de kände till fixstjärnor och att de ville ha kontroll på damerna…
Hur många kvinnokroppar har förklarats felaktiga i modern obstetrik! Hur många kvinnor har inte oroat ihjäl sig för att ungen inte ska komma ut!
På jobbet här om dagen ringde en orolig kvinna för att barnet inte sparkat speciellt mycket de två sista dagarna… Hon viste att de ofta rör sig mindre mot slutet av graviditeten, men… tänk om den höll på att dö. (Det sa hon förstås inte.) Hon var 40 veckor + 2 dagar och efter att vi pratat en stund kom det fram att hennes mamma fött 40+0. Hoppsan, nu var hon onormal i förhållande till sin perfekta mor, som lyckats föda som om Aristoteles suttit på fixstjärnan och räknat. Hon ville inte komma in på kontroll och då kunde jag inte hålla käft, så fast jag satt på ”det stora sjukhuset” berättade jag för henne om Aristoteles. Vid historiens slut utbrister hon: Nu sparkar det mer än någonsin i magen.
På tal om graviditetslängder så har jag en kollega som fött alla sina barn (fyra stycken) i vecka 44 och själv har jag ”förlöst” två kvinnor hemma som båda födde 43 veckor + fyra dagar. Kvinnorna var lugna, men själv höll jag nästan på att få hjärtstillestånd av oro. Båda mammorna, en förstföderska och treföderska, och barnen mådde bra efteråt. Jag var nog mer tagen än barnen och föderskorna…
En annan rolig aspekt är att ju längre upp på jordklotet du bor desto längre graviditeter, för vid nordpolen är det bra om ungarna är stora och feta eftersom det är så kallt. Vid ekvatorn föder kvinnorna ofta sina barn en hel månad tidigare, ( kan du tänka dig att vara gravid i 40 graders värme?). Vid ekvatorn är det redan som en kuvös; ljust, varmt och fuktigt och barnen behöver inte vara så feta och stora, där räcker det med dryga två kilo.
Man påstår att det bli mer komplikationer ju längre graviditeten pågår, att moderkakan stannar i tillväxt i 40 veckan och slutar fungera efter 42 veckor och att barnet då svälter ihjäl. Mina 43+4 vägde 3800 respektive 3425 gram och det fanns massor med fostervatten. (Ett bra mått på att moderkakan fungerar.)
Jag är övertygad om att vi kvinnor har olika arv och därmed också olika längd på våra graviditeter. Däremot undrar jag hur fjorton dagars ”det är något fel på mig och förlossningen kommer aldrig att komma igång” tankar påverkar den gravida och hennes födande!? Varför säger vi på Mödravården inte att ”du kommer med största sannolikhet att föda före 42 veckor, utan vi tjatar och tjatar om utsatt datum…
Med vänlig hälsning
Cayenne Ekjordh Leg. Barnmorska
Ps Jag tror att den forskning som säger att det är farligt att födas efter vecka 42 i stor utsträckning bygger på igångsatta (forcerade) födslar av uppskrämda mammor och ängslig personal, utan helhetssyn på livet.
Ps Allt jag skriver bygger bara på mina egna erfarenheter och rätten att ifrågasätta vedertagna begrepp.
1885 Svar (äldsta svaret först)
Skriv ett svar