Hej!

Jag har gjort en abort! Visst är de jobbigt, de kommer man inte ifrån!

Men de är viktigt att du ändå Accepterar de, tänk på att de handlar inte bara längre om dig då, får ditt barn en bra uppväxt med skilda föräldrar och med en instabil pappa? Kommer du klara av att ta hand om de ensamt? Du är inte sämre på något vis om du väljer abort, man ska kunna ge barnet de bästa, helst planerat barnet och ha ett stabilgt förhållande (observera, endast min åsikt!!!) Men känner du att du Verkligen verkligen inte vill, så ska du självklart behålla, men tänk noga igenom de, hur det blir för barnet, för som sagt, de handlar inte om dig bara längre då... vilket är lätt hänt att man bara tänker på i såna situationer att man själv blir ledsen, men är de inte t.ex mysigare att ha ett friskt förhållande, boende, ekonomi med ens livs kärlek? :)

 

Nu har jag träffat någon jag verkligen älskar, såhär 2½ år efter min abort, kunde inte varit gladare, såklart tänker jag ibland på hur de hade varit.. men precis som du var jag inte ens tillsammans med pappan, mitt uppe i en utbildning som betydde mycket för mig. Var fel tillfälle, nu är jag på't igen och tog ut p-staven 3sept och hoppas på plussa snart. :) Hör gärna av dig om de är något särskilt du tänker på! Kramis.

Tycker det är fel att slänga ur dig nåt sådant fridutt, om att ett barn får en dålig uppväxt med skilda föräldrar och instabil pappa. Även om det är "bara din åsikt" så kan det ju få tjejen att göra abort just för de orden... Säger såhär, jag var orolig jag med och funderade på abort i nån sekund när jag blev gravid. Pappan ville ibte behålla och stack när han kunde.. Så alltså är jag ensamstående mamma till en underbar pojk. Dålig uppväxt för mig innebär att modern inte finns där för sitt barn, att det inte är tillräckligt mycket kärlek och omsorg. Min son har inte, och kommer inte få en dålig uppväxt bara för att han bara har sin mamma (+hela släkten) . Tänk noggrant ut hur du kommer se situationen om ett år? Vill du vara mamma eller kanske du själv inte känner dig redo? Kan du va beredd på att vara stark och klara det? Tänk noga ut ditt val, inte bara pga våra svar.

jag gjorde abort i din ålder, kände mig tvingad av pappan. mådde jätte dåligt och ångrade mig skitmkt att jag gjorde som han ville. Så här efteråt ångrar jag mig inte längre. Såklart hade jag ju inte ångrat mitt barn om jag behållit det. Men nu har jag verkligen the love of my life och vi har en helt fantastisk son på 1 år.
Jag ska inte lägga något beslut i dina händer utan följ ditt hjärta. dock kostar barn mkt pengar och det är tufft. själv har jag inte sovit en hel natt på 15 månader och det tär på mitt psyke iaf. hade jag inte haft min partner hade jag gått in i väggen.

Bara du själv som kan bestämma i slutänden, och det är inget lätt självklart beslut. Personligen hade jag valt abort, av egoistiska skäl. Jag skulle inte vilja vara ensam med allt ansvar som det innebär med ett barn. Även om man aldrig kan garantera att ett förhållande ska funka så kan man ju ha stöd av varandra i barnets liv. Ditt ex verkar ju inte kunna ge det, vilket kommer att göra ditt liv väldigt jobbigt, tyvärr. Vidare är det inte lättare att som färsk på arbetsmarknaden få ett jobb, och tyvärr så blir småbarnsmammor ofta diskriminerade också, och det är tufft att leva och inte veta hur man ska klara nästa månad. Som sagt, jag hade valt att sätta mig själv i första rummet och vänta med barn, tills en vettig pappa fanns och mitt liv var lite mer stabilt.

Jag måste nog hålla med elvan91. Jag hade inte tänkt behålla från första början. Jag och pappan gjorde slut innan jag visste att jag var gravid och han är lite instabil men mest åt det omogna hållet med dåligt självförtroende och mår.dåligt så han finns där men väldigt sällan. Jag fick stort stöd av min familj släkt och vänner och jag var endast 17 år. Idag träffar pappan Issa 1 gång om året ungefär Men när Issa var 1 blev jag tillsammans med min nuvarande. Idag kallar hon honom pappa och han säger att det är hans dotters. Vi är förlovade och bor i en fin villa och har hund. En kärleksfull "Svensson" familj. Det löste sig utmärkt för mig trotts att jag inte hade biologiska pappan som tog ansvar och var 17. Lycka till och känn verkligen efter och se vad du har för möjligheter och stöd runt omkring dig vännen!

Jag hade inte behållit barnet. Alla tänker olika men jag tänker att en bra bostd, trygg och bra ekonomi, jobb och ett bra förhållande är avgörande. Alla tänker olika men det är dom sakerna jag vill ge mitt barn och i ett sådant tidigt skede är det inte ett barn i mina ögon- ett embryo på 1 cm. Men jag kan inte säga hur du ska göra- bara vad jag hade gjort i din situation. Lycka till

Jag har gjort en abort pga pappan också. Vet själv hur det är att ha en instabil pappa som bara finns där ibland. Jag var inte alls välkommen av honom och det har varit sjukt jobbigt under min uppväxt, svikna löften, misshandel, hjärntvättningar etc. Om du känner som du gör så borde du ta bort det för barnets skull... 

Vilken jobbig situatin för dig. :( Jag hade behållt barnet, men du gör ju som du vll. Du får gärna skriva till mig om du behöver stöd eller så.. Lycka till! kram!

Oj vilken jobbig situation :( men om jag skulle ge dig ett tips så behåll bebisen..om du känner att det är jobbigt att göra abort. För en abort kommer du ångra , men ditt barn kommer du aldrig ångra. Jag blev född på ungefär samma sätt, min mamma var tillsammans med min biologiska pappa som slog henne, hade alkoholproblem osv hon var 17 år när hon var gravid. Jag vet allt men visst hon hadedt jätte jobbigt i början, vårdnadstvister osv. Men när hon pratar om det idag så säger hon att jag är det bästa som hänt henne, och jag gav tydligen henne styrkan till att vara stark. Jag behövde aldrig lida av min biologiska pappa. Hon träffade en ny som har behandlat mig som sin egen sen jag var 3 mån och idag är jag överlycklig av att ha en sån fin pappa. Med det vill jag bara ge dig en tankeställare, det finns hjälp att få om man vill behålla barnet , det finns ingen anledning till att du ska lida av att han är instabil.. Men känner du att du överväger abort så gör det, men lyssna till dig själv först! Många styrkekramar <3

Jag vet inte allt* ska det stå...

Jag gjorde en abort för 5 år sen, var en sen abort då jag först märkte att jag var gravid i v12. Jag hade inget jobb, ingen utbildning, ingen kille, bodde inneboende i ett litet rum och hade alltså inte heller en bra bostad för barn. Mitt beslut var enkelt för mig att ta då jag i det läget kände att jag mår hellre dåligt ett tag över att jag gjorde abort än mår dåligt resten av mitt liv för att jag inte kunde ge precis allt och mitt barn inte skulle ha en närvarande pappa. Jag skulle säkert ha kunnat träffa en kille som skulle kunna ha tagit rollen som pappa men jag ville inte sätta ett barn i den situationen och jag vet att jag hade älskat mitt barn och säkert inte ångrat att jag behöll men kände ändå att jag ville vänta. Idag väntar jag barn med mitt livs kärlek och pluggar på universitet, idag är jag så himla tacksam att jag väntat med att skaffa barn och ångrar inte min abort för en sekund. Jag säger inte hur du ska göra utan berättar bara hur jag gjorde och tänkte, du måste själv besluta hur du ska göra. Lycka till! Kram

Jag gjorde en abort för snart fyra år sedan. Jag var sjutton år, och hade precis slutat
nian. Jag och "pappan" var tillsammans utan någon egentlig mening. Vi hade
ingenting gemensamt. Jag mådde skit efter den där aborten. Men det är ingenting
som jag ångrar att jag gjorde. Barnet hade inte fått det bra alls. Jag hade
hatat att lämna iväg hen till honom och nej, det hade verkligen inte blivit bra.

Idag är jag gravid igen, jag är 20 år och är mer stabil än någonsin. Jag är
tillsammans med den finaste i hela världen och det känns tryggt och bra. Jag är
glad att jag valde att göra aborten. Det är viktigt (tycker jag) att man har bra kontakt
med pappan eftersom man faktiskt är två om det hela. Och att man tänker på barnet
i första hand, "kommer jag kunna ge mitt barn det som behövs?" Osv.. Att ha en
instabil pappa till sitt barn vill inte jag vara med om, i varje fall. Har själv två instabila
föräldrar och det är fan en mardröm.

Tänk noga igenom!

Elvan: man har rätt att ha sin åsikt. :-) Jag säger inte att barnet måste få en dålig uppväxt pga skilda föräldrar, men jag tycker det är viktigt att barnet har 2 föräldrar, för jag själv växt upp utan pappa..

Jag var helt säker på abort och gjorde det. Det var i början på september. En vecka efter ångrade jag mig och gråter än idag över bebisen jag förlorade.. Kommer aldrig förlåta mig själv. Men du gör vad du vill göra för din situation är annorlunda i jämförelse till min väldigt trygga med fast pojkvän, m.m. Men tänk såhär, vill du behålla till 50% så gör det. En bebis ångrar man aldrig medan man kan ångra en abort för resten av livet, vilket jag kommer att göra.. Ta hand om dig.

Tack så hemskt mycket för alla svar ! Kan börja med att jag baserar inte mina val på något som någon har skrivit här det är bara det att detta är en väldigt jobbig situation för mig eftersom detta är första gången jag blir gravid och behöver någon utanför familjen och prata med.

Jag har iallafall bestämt mig för att göra abort och ska till kvinnokliniken nästa onsdag för ultraljud etc. Jag har verkligen tänkt igenom allt och det är det bästa jag kan göra och jag gör det för barnets skull och inte min egen för hade det varit för min egen skull så hade jag behållt det men jag anser att varkens jag eller pappan är redo för att ha ett barn och verkligen inte han för han är så pass instabil så att han hade kunnat älska barnet över allt annat ena dagen och sen andra dagen inte velat ha med det att göra. Och även fast socialen kan hjälpa mig så vill jag inte sätta ett barn till världen när varkens jag eller pappan har ekonomin till det ( inget illa mot någon alls men det är så jag känner) Jag väntar hellre tills jag har träffat den killen som jag vill skaffa familj med och så att jag har ekonomin till det. 

Och som sagt jag baserar inte alls mitt beslut på något som har skrivits här och tack så mycket för alla svar och åsikter !