Lämnad av pappan

Hej! Jag är gravid i vecka 12 men blev lämnad av pappan efter själva befruktningen. Vi träffades sommaren 2018 och jag blev snabbt jättekär. Dock visade det sig att han hade alkoholproblem och var ganska svår att komma nära, så det ledde till att jag "gjorde slut" för att se om han brydde sig. Han träffade en ny direkt och jag blev jätteledsen. Det höll inte så länge mellan dem, kanske för att det var en tinderdejt, vad vet jag. Men efter det följde ett helt år (2019) då vi antigen sågs ute eller hos någon kompis, som slutade med att vi hade sex. Jag var naiv och trodde att han skulle ångra sig men det gjorde han aldrig. Han träffade en annan tjej som han flyttade ihop med istället. Jag förvandlades till ett vrak och rasade 10 kg på kort tid.
Men nu till år 2020. Jag mådde bättre än på länge, trivdes med mig själv och slutade hoppas på honom även om jag tänkte på honom. I våras hörde han plötsligt av sig. Jag var tveksam i början men också glad över att han visade intresse. Det var slut med tjejen han bott ihop med sen länge sa han och nu ville han att vi skulle försöka. Han är ivrig med att skaffa barn och vill göra mig gravid. Blir besviken när det inte tog sig första försöket. Vi hinner träffas i juni till mitten av augusti innan han försvinner igen.
"Anledningen" om det är någon, är att jag skickar ett sms en kväll när jag är deppig för att han knappt hört av sig på hela dagen. Jag skriver att jag känner mig otrygg med honom efter allt vi gått igenom, och då pang blir han sur och ignorerar mig i två veckor. Jag försöker få tag i honom men han öppnar inga meddelanden. Sen får jag reda på att han tar in på hotell med exet och blir helt förtvivlad. Jag tar ett gravtest då jag känt mig konstig under dessa veckor och det visar positivt, Jag berättar det för honom genom att skicka bild på stickan annars öppnar han inga meddelanden. Han fortsätter vara tyst och under en promenad med en kollega får jag se dem bada ihop. Jag trodde jag skulle falla ihop och dö. Tillslut svarar han när jag skriver att jag bara gråter och gråter att "det nog inte är någon bra ide att ha kvar"
Bottenlös sorg med alla faser har jag fått gå igenom, och just nu är jag deprimerad känns det som. Vad ska jag göra?
Hälsningar ensammast i världen.