Varför så tabubelagt att prata om missfall?

Kan känna lite såhär att missfall är så tabu, folk vågar inte berätta att det inte gick vägen denna gång.  Varför ska det vara så tabu-belagt att berätta om ett missfall, det är ändå inget vi kan göra något åt.  Ju mindre vi berättar och endast berättar de gånger som det går bra kommer vi kvinnor (inte alla men många) aldrig sluta vara oroliga och känna sig misslyckade, vilket många gör. 

Jag har själv gått igenom ett missfall (MA) och folk vågar inte fråga mig om det. Jag kunde aldrig påverka att det blev som det blev. Och jag tycker vi måste börja prata om det, när det har hänt en själv upptäcker man att det är flera i ens bekantskapskrets som haft missfall. Men varför vågar man inte berätta innan de "säkra" veckorna? Jo för på Facebook får ingen missfall! 

Vad tycker ni andra? Hur upplever ni det?

Sv: Varför så tabubelagt att prata om missfall?

Vi har gått ut med båda våra graviditeter så fort vi plussat egentligen, och ul-bilder har vi lagt upp på fb i vecka 8 när vi sett hjärtat slå. Jag tycker som du. Varför vänta tills efter vecka 12? Om man nu skulle få ett missfall, var ska man söka tröst och stöd om ingen ens visste att man var gravid? Det är bättre att låta omvärlden glädjas med en när man plussar, så de kan förstå varför man är ledsen om det blir mf/ma. Okej, har man gått igenom flera missfall så förstår jag att man vill vänta, men annars?

Sv: Varför så tabubelagt att prata om missfall?

Sv: Varför så tabubelagt att prata om missfall?

Jag har berättat för de närmaste så fort vi plussat men det tog så evinnerligt många år innan det ens blev plus, och sedan blev det MA och MF, då behövde man kunna få skriva (ex på fb) om sorgen, inte för att få "gilla" utan för att det faktiskt var så man mådde, inte någon slags fejklycka. Nu blir det iof mest bilder på sonen, eftersom mitt liv kretsar runt honom nu, men inte innan. :-) Och så känns det äntligen lite skönt att slippa alla åratal av frågar "när ska ni skaffa barn då" "vill inte ni ha barn eller". :-P Jodå, men alla får inte perfekta bebisar på första försöket liksom... 

Sv: Varför så tabubelagt att prata om missfall?

Önskar alla kunde vara öppna, och då menar jag inte att lägga upp hela livet på Facebook. Men att berätta för vänner och bekanta. Att det t.ex inte går så lätt.. För alla, väldigt många är det en svårt process, det tar flera år av försök ich tar det sig så går det åt fander osv.. Så länge vi inte pratar om  det relativt öppet så kommer de (tror jag) som har svårt att kanske känna sig misslyckade... För man hör bara om allt som går bra.

när jag fick mitt MA i mars och pratade med flera vänner med barn visade det sig att flerparten har försökt ett bra tag och gått igenom ett eller flera missfall.

Sv: Varför så tabubelagt att prata om missfall?

Den här tråden är ett jättebra initiativ! Jag har en vän som helt plötsligt och oförklarligt drog sig undan när vi fick vår son (efter att ha försökt ganska länge), när jag tillslut konfronterade henne visade det sig att hon haft jättesvårt att bli gravid och hade flera mf bakom sig. För henne var det så jobbigt att genom vår bebis bli påmind om sina "misslyckanden" (inte mitt ord utan hennes). Tänk om hon vågat berätta detta under tiden det hände istället. Det hade iofs inte ändrat något men hon hade åtmistone sluppit bära bördan ensam.

Jag säger som ts; bort med alla tabun! Vi måste våga prata, berätta och ställa frågor!

Våga fråga, vi/ni är inte ensamma!

Ja, visst är det kanske lite tabu att prata om missfall. Det är mycket av livet som är "förskönat" utåt idag, i synnerhet i sociala medier.

Sv: Varför så tabubelagt att prata om missfall?

Jag har ställt mig samma fråga varför pratas det inte om missfall, varför är det tabu? Sedan jag själv fick missfall har flera kvinnor i min omgivning, gamla som unga, berättat att de också haft missfall. För mig har det varit skönt att veta att jag inte är ensam och att det är vanligt, fast det visste jag egentligen innan också......

Jag berättade för min mamma i samband med att jag plussade och för chefen någon vecka senare. Sen blev jag tvungen att berätta för mina arbetskamrater tidigt pga illamående, det märktes liksom.

Vi berättade för släkt och vänner kring vecka 12 när det som det sägs är på den säkra sidan men jag fick MA i vecka 16+4 och så här i efterhand var det skönt att alla visste när det väl hände det behövdes inte så många förklaringar. Jag behövde inte dölja hur ledsen och misslyckad jag kände mig.

Livet är ju både glädje och sorg. Varför ska man dela med sig av glädjen om man inte har någon att dela sorgerna med?

Sv: Varför så tabubelagt att prata om missfall?

Jag är och har varit väldigt öppen med mina graviditer som tyvärr har lett till alltför många mf. Jag tycker inte de är jobbigt att berätta utan gör de mer än gärna för nära och kära plus för er härinne som jag inte känner :) tycker inte de ska vara tabu eller någon skam att de inte går vägen. Tycker bara de är skönt att alla vet, dels berättar jag direkt när jag plussar, för då vet folk och de behöver inte känna att det är jobbigt, utan mer delaktighet. Sen om något går snett så vet folk och de förstår utan att man behöver förklara varför man är ledsen. Nu håller vi tummen att de går vägen denna gång!

Sv: Varför så tabubelagt att prata om missfall?

När jag och min sambo fick reda på att vi hade fått Ma med tvillingar så kändes det som att det bara var vi som fick det, för alla andra gick graviditeten som en dans. Som en del beskriver man kände sig verkligen misslyckad just då och som världens ensammaste. Vi hade hört lite om missfall/MA men inte föreställer man sig att man ska få det. Som ni säger så är det väldigt tabubelagt detta namn vilket är fruktansvärt synd då det istället skulle vara så att vi borde prata om det med andra så att inte de som drabbas av det nästa gång känner samma känsla som en annan gjorde just då. 

Jag skulle säga att vi starka för att vi har kämpat oss egenom det och gått vidare. Vi har låtit oss få ha sorg och vara ledsna. Blickat uppåt och tänkt positiva tankar. Ni som är gravida igen stort lycka till med allt och ni som försöker så önskar jag er all lycka och hoppas ni får er graviditet snart. Vi är gravida igen efter MA som var i Augusti förra året och våran lille son är beräknad till oktober och är överlyckliga över det lilla livet. Vi gav aldrig upp och skänker all styrka till er att aldrig göra det heller.  Vi klarar allt! Kramar till er.