Känslan av ensamhet mitt i all lycka
Jag är i v. 6+0 och är så otroligt lycklig. Jag och min sambo lyckades på första försöket =)
Han har en son sedan tidigare på 3 år, som han har uppfostrat själv och han bor på heltid med oss. Så detta blir vårt första gemensamma barn.
Vi har inte berättat för någon än, då vi tycker det är lite tidigt. Men jag tycker det stundvis känns lite jobbigt. Man bär på en hemlighet som man vill dela med sin familj och vänner. Mycket händer i kroppen och mycket hormoner som spökar. Jag får någon släng av ensamhetskänslor. Svårt att förklara.. Min sambo är världens bästa och vi pratar om allt. Men det är ju förståeligt att han ändå inte kan förstå exakt hur jag känner.. Är det någon här som förstår vad jag menar?
Sv: Känslan av ensamhet mitt i all lycka
Känner igen den känslan! Jag har alltid- varit en öppen person som gärna talar med vänner om i princip allt.. å helt plötsligt skulle man sluta med p-piller och inte berätta för någon... försöka få barn, utan att berätta för någon och när man väl kissat på stickan och blir jätteglad, då ska man heller inte prata med någon...! Varför är det så?
Man kan ju tala med sina vänninor om allt ifrån sitt sexliv till magproblem men man ska inte säga någonting om det största som hänt en?! Enligt gängse princip alltså..
Jag beslöt dock mig, i samspråk med min sambo, för att redan dagen efter berätta för ett par som också var gravida sedan några veckor! Jätteskönt att prata med henne som är i samma sits men 6 veckor före!
Så om du verkligen behöver tala med nån vän, berätta det för din partner och få hans okej. Varför måste man vänta??? Är det en riktig vän man berättar för så finns de ju där för en och stöttar om det skulle bli mf?! Eller hur? Se däremot till att vara väldigt tydlig med att din vän inte ska berätta för någon annan (om du inte vill att det ska spridas)! Sen är det bara att hoppas att din vän du väljer att berätta för kan hålla tyst! =)
Lycka till med ditt beslut!
Sv: Känslan av ensamhet mitt i all lycka
Jag berättade för min bästa kompis direkt när jag hade fått mitt plus. Utöver det hade vi sagt sambon och jag att hålla det hemligt till vecka 12. Det gick åt skogen för min del väldigt tidigt och i början vart han lite sur på mig fast jag sa att det är inte lätt att vara tyst om en sån stor händelse i ens liv. Det är ju inte han som förändras och hela tiden måste ljuga för kompisar om varför man inte vill dricka alkohol, är konstant trött, inte mår bra om man är illamående osv. Han kan ju bara va som vanligt. Då fattade han fast jag valde ju ändå med omsorg vilka jag berättade för, de man vet håller tyst såklart :) lycka till och grattis!
Sv: Känslan av ensamhet mitt i all lycka
Ja, jag har också funderat kring det här med att berätta. Just nu känner både jag och min sambo det som att vi går runt och har en hemlighet och går runt och ljuger för vänner, familj och jobb. Hela hemlighetsmakeriet tar emellanåt över den där härliga lyckan som vi istället kanske borde gå runt med. Samtidigt tycker jag det är lite tidigt att berätta för världen. Tänk om det inte blir något barn trots allt. Inte för att det skulle finnas någon skuld i det i så fall, men bara jobbigt att ta tillbaka det man en gång berättat.
Jag har berättat för en kompis som precis fått barn och som kan relatera till mycket av det som händer med mig. Det är bara så skönt! Och skulle något gå fel skulle det vara skönt att ha någon annan att dela allt med.
Sv: Känslan av ensamhet mitt i all lycka
tack för era kloka ord och era tankar.
Blir spännande att följa med i denna gruppen. =)
Sv: Känslan av ensamhet mitt i all lycka
hej, tjejer!
jag känner precis likadant, men vi har bestämt att vi ska vänta till julafton, men de har varit väldigt svårt!
vi ska berätta för de närmsta släkt och vänner, för de kommer att få reda på om de går snett i vilket fall , så då kan de få reda på det från början!
vill bara att det ska bli julafton, ska bli så roligt att se mamma o pappas reaktion! =) ÅÅÅÅhh mysigt!
Sv: Känslan av ensamhet mitt i all lycka
Du är verkligen inte ensam om detta. Jag känner igen mig, även jag. Jag är 24, min kille 25, och det är vecka 5+3. Jag skulle vilja berätta för hela världen och bebis är nästan det enda vi pratar om när vi är ensamma och vi är ju såklart överlyckliga :)
Grejen är att jag var en rätt duktig partypingla tills jag fick reda på att jag var gravid och även några månader innan vi började försöka. Plötsligt dricker jag vatten på krogen och har slutat röka och mina vänner tror att jag har genomgått en personlighetsförändring!
Är även VÄLDIGT yr och mår illa alla redan.. så det blir ett smusslande ett tag till men inte allt för länge. Är i vecka 12 lagom till alla hjärtans dag och då är det tänkt att släppa bomben :) (om de inte redan genomskådat oss!)
Sv: Känslan av ensamhet mitt i all lycka
Jag känner också den känslan, Jag är glad jätte glad men samtidigt har jag ingen från familjen på min sida, jag är ung och min sambo är 7 år äldre, mina föreldrar och syster har vänt sin rygg när det fick reda på att vi var sambo. Vet inte hur det kommer att reagera när jag berättar att jag är gravid. Är rädd att det aldrig vill se sitt barnbarn. Man vill att familjen ska finnas där för en, man vill att familjen ska ta hand om en och stötta en. Det känns som att min sambo är allt jag har och några få vänner. Nästan alla mina kompisar slutade höra av sig då jag umgicks mer med min kille än dom. Men nu ska jag ha en egen familj och behöver inte dom som inte hör av sig till mig.
Men man saknar ändå familjens närvaro.