Lämnad...

De senaste dagarna har varit minst sagt omtumlande. Jag har varit sambo med en 8 år yngre kille(jag är själv 34) i 7 månader. För några veckor sedan när jag plussade och berättade för min sambo om detta sa han: -Vi tar bort det, men det är ju kul att veta att det funkar. Jag blev helt stum till en början men förklarade sedan för honom att jag längtat efter barn i 8 år så att ta bort det var absolut inget alternativ för mig, men att jag förstod om han ville dra sig ur eftersom jag visste att han inte kände sig redo. Det tog någon dag för honom att smälta det men sedan verkade han vara med på banan. Till saken hör också att han är muslim men inte utövat det mer än att han inte äter griskött. Efter beskedet blev religionen mycket viktigare för honom, han började tex be 5 ggr om dagen. 

För några dagar sedan åkte han till sin morbror för att hjälpa honom lite på hans restaurang i några dagar. Han ringde hem i förrgår och ville fråga mig en sak: - Vill du gifta dig med mig? Jag blev glad men mycket förvånad. Han sa då att han ville ha ett muslimskt bröllop för att han kände att det var det enda rätta nu när jag var med barn. Eftersom jag älskar honom och det verkade vara viktigt för honom så sa jag ja. Dagen efter får jag ett sms från honom där han skriver att han inte kan bo med mig längre för han har syndat mot gud och att han inte vill ha barnet. Han skrev att han skulle hämta sina saker om några dagar och att han inte ville prata om uppbrottet mer.

Jag tror jag befinner mig i chock just nu för jag har knappt gråtit alls, men jag känner mig väldigt tom och besviken. Jag tvivlar inte på att jag kan ta hand om barnet själv utan det jag är rädd för nu är att min upprördhet ska leda till att jag kanske får missfall. Eftersom jag inte varit på min första kontroll(ska dit om en vecka) så har jag inte sagt något om graviditeten till någon annan än min kille än. Kände därför bara att jag behövde skriva av mig detta och kanske få lite support från någon.

Sv: Lämnad...

Åå vilken jobbig situation du hamnat i :( Tänkte bara säga att det är nog ingen fara med lilla bebisen och du ska inte oroa dig för missfall. Kan som en "tröst" berätta att jag och min kille bråkade konstant och fruktansvärt mycket ända upp till typ vecka 12. Han va ute och söp och kom inte hem, sen va han allmänt dum i huvudet i början av min graviditet. Jag fick höra för jämnan att nu är det slut, jag ska flytta.... Jag gjorde inte annat än grät och mådde dåligt.. Min lilla bebis lever och mår bra här inne nu iaf, den klarade sig igenom mitt mående och det kommer din göra också.

Du klarar dethär varesig han hjälper till eller inte <3

Sv: Lämnad...

Verkligen tråkigt att han reagerade så!  Jag tycker nog att om han ändå inte vill vara ansvarstagande osv så är det lika bra att han är ute ur spelet på en gång! Så du kan fokusera på dej själv, och din fina bäbis!

Berätta för någon vän, jag är absolut positiv till att berätta tidigt, för OM det skulle gå fel så har du stöd från dom som vet. Och det är positivt att du är gravid, no matter what! Och det är något väldigt fint att få berätta den glada nyheten för någon!

Det viktigaste är iaf att du fokuserar på dej och bäbisen... En framtida bättre pappa för din bäbis kommer säkert att ramla in senare, men fokusera inte på det nu. För detta klarar du bäst själv! Och med en vän som stöd och som kan följa med dej på kontroller! Min bästa kompis kom med mej i dag till mitt första sjukhus besök, de va mysigt! Och om det inte funkar, så är ju personal på sjukhus som tar hand om gravida så underbara oftast så du kommer inte känna dig ensam!

Ta hand om dej nu!

kram

Sv: Lämnad...

Stackare, inte ska du behöva lida ensam i det tysta! Berätta för din familj eller nära vänner att du väntar barn så att de kan stötta dig. Så får du någon att prata med. Vad gäller missfall så tror jag inte att du behöver oroa dig för det. Vad jag menar är man kan må skitdåligt och vara jätte ledsen under en graviditet utan att det skadar det ofödda barnet. Jag har själv haft graviditetsrelaterad depression när jag väntade mitt första barn och mådde så dåligt och grät så enormt mycket att jag inte kunde ta mig ur sängen vissa dagar, men inte ledde det till några komplikationer med bebisen. Jag tror det är andra faktorer som spelar roll vid missfall. I dessa fall är det helt enkelt någoting som går fel i fostrets utveckling, oavsett om man som gravid kvinna mår bra eller dåligt psykiskt. För din egen skull så bör du berätta för dina nära och kära så att du får stöd, speciellt nu när din sambo har tagit avstånd från dig och er gemensamma bebis. Förstår att det känns skitjobbigt för dig, men man är starkare än man tror! Du kommer klara dig fint utan honom. 

Sv: Lämnad...

Hej

Vad tråkigt och jobbigt! Det kanske är så att du inte har bearbetat det som hänt riktigt man är ju allmännt konstig  ändå med alla hormoner i början. Jag tror nog att någonstans kanske det inte riktigt var så chockerande som det kändes först. Man har målat upp en bild på hur saker ska va och sen blir det inte så helt plötsligt. Livet ändras ibland utan förvarning bara så där på sekunden. Försök att se till allt positivt som kommer med att bli mamma, alla har det långt i från perfekt själva men det är inte alla som skriver om det öppet på nätet sen tror jag många inte vill inse sina egna problem utan får det att låta som de har de bästa förhållandet i världen och allt är sååå bra. Jag vet att det finns lyckade förhållanden där det mesta är fin fint men visst har folk problem stora som små förr eller senare. Prata med barnmorskan det kanske finns grupper med ensamstående eller leta vänner i närheten på nätet som också är gravida. Han (pappan) verkar förvirrad i sig själv och blir kanske påverkad av familj och vänner om han ens berättat för dem? Jag säger ingenting om religonen för jag tror det handlar mer om hans personlighet. Just nu måste det va lite tomt och vad ska hända osv men vet du förr eller senare träffar du nog någon ny man som är rätt både för dig och ditt barn. Bry dig inte om att tänka på folk för i dagens samhälle är det inte alls ovanligt att man som kvinna är själv utan partner. En del har partner som ändå är mer tårar och problem än det där fina man vill åt, äkta kärlek. Jag tycker också att du ska berätta för en eller två kompisar som kan fungera som stöd. Det är ju så mycket man vill prata om. Som lite plåster på såret kan jag berätta att mitt liv går upp och ned som en bergodalbana lite som en film med saker man aldrig skulle trott hända händer, både positiva och negativa saker oj vilken bra bok det skulle bli...skämt och sidå allt (du barnet, framtiden) kommer nog bli bara bra ska du se!

Bamse kram till dig til dig hör av dig på min sida om du vill prata...

Sv: Lämnad...

Jag har berättat för min bästa vän om situationen nu, det kändes skönt. Tack för alla uppmuntrande ord, de gav tröst! :) Kram till er! :)

Sv: Lämnad...

Det låter som att du kommer klara dig bättre på egen hand, om det är som det är NU, hur kommer det då bli sen? Var stark :)

Sv: Lämnad...

Lycka till och jag tänker på dig!!

Hamna inte i "fällan" med att gifta dig muslimskt för att inte känna dig övergiven, utan ta hand om dig och bebisen i magen och lycka till nu med allt, som sagt så dimper det nog in en bättre fadersgistalt så småningom i dit liv!

Många kramar på dig!

Sv: Lämnad...

oj..! Jag vill inte alls försvara honom, för han måste ta sitt ansvar. Jag är inte själv muslim och kan ju inte förstå honom precis men jag är kristen och jag kan på sätt och vis förstå hans förvirring. Han kanske inte utövade sin tro så mycket i början, men när han fick detta besked kanske han kände skuld inför Gud efetrsom han förstod att han syndat, och då ville göra det enda rätta- gifta sig med dig. Sen kanske han fick "kalla fötter" och kände att han inte är redo... jag vet inte. Men du verkar stark! Försök att inte oroa dig för missfall. Ta det lugnt. Umgås med vänner, åk på spa och försök att inte stressa upp dig. Din kille (eller ditt ex) kanske kommer på andra tankar senare..?

Sv: Lämnad...

hej bli inte ledsen och ta hand om ditt barn. den har inte gjort ngt fel. din kille kommer tillbaka när bebisen födds. du måste veta en sak att du kan inte lita på honom vad än han säger.....

kram