Hej! Jag vill bara ställa en fråga till er som är Unga mammor varför ni valde att skaffa barn tidigt i era liv?
Jag är själv en relativt ung mamma (fyller 21 i december och min dotter är då 1 år o 4 månader) och vill som bara höra hur ni tänkte. Jag planerade inte att bli gravid då jag först ville skaffa mig en yrkesutbildning(socionom) men blev otroligt lycklig då jag fick mitt plus på stickan ändå.
Men jag har sett att att det är många här som trots att de inte gått ut gymnasiet som väljer att planera barn. Tänkte bara hur ni tänkte då ni valde att skaffa barn?
Nu låter mitt inlägg väldigt anklagande ser jag men det är jag absolut inte, jag tycker att alla som vill ha barn ska få det och ser absolut ingen nackdel med att vara ung osv. Utan det är mer en allmän fundering :) kram på er o hoppas ingen tar illa upp för det vill jag inte
Hej :-)
Jag hade inga planer alls på att skaffa barn. Gick ju bara i 2an på gymnasiet! Och bara några månader innan jag blev gravid sa jag att jag ALDRIG skulle ha barn! :-P
Men för mig blev det verkligt när jag väl fick reda på att jag var gravid (trodde det var gallan) att jag faktiskt inte skulle klara av en abort, och att jag skulle klara av ett barn! :-)
Sagt och gjort, jag behöll min son, och jag ångrar det inte för en sekund :-)
Att jag nu väntar mitt andra barn blev slumpartat det med. Min sambos spermier verkar tränga igenom allt.. haha.. :-P
Men finns inget jag skulle vilja ändra på nu, det här är livet för mig! :-)
Min största dröm i livet har aldrig varit ett speciellt yrke, att bo på en speciell plats eller att få göra något äventyr. Min dröm har alltid varit att bli mamma. När jag säger detta så är det många som blir förbryllade, än värre var det i tonåren när jag berättade det för folk. Genast ska man försöka tala mig till rätta med hur jobbigt det är med barn, vad jag missar osv.
Under gymnasiet var jag tillsammans med en kille som jag visste att jag aldrig skulle skaffa barn med. Han var mer eller mindre störd.
Sen 2010 när jag studerade i Umeå träffade jag den mest underbara kille. Efter ett tag kom det fram att han också älskade barn och alltid längtat efter att bli pappa. Det som stoppat honom tidigare var missbruk och kriminalitet, tur nog insåg han att det var omöjligt med barn i den situationen.
Men när vi varit tillsammans i 8 månader slopade vi mina p-piller, "det som händer, händer".
Inte bara för att vi längtat hela livet utan vårat resonemang var även så här:
Jag är färdig utbildad nu. Väljer jag att skola om mig eller vidareutbilda mig måste vi vänta 3-5 år ytterligare.
Min sambo har ingen utbildning och ska han plugga måste vi vänta ytterligare 3-5 år.
OM vi inte väljer att plugga samtidigt som vi har barn. För den möjligheten finns också.
Så barn blev det, till vår lycka. Våra föräldrar hade nog velat se oss med jobb, boende, bil och körkort innan. Men vi är ändå inte sååå unga. Jag är 22 och sambon fyller 25 i höst. Nu kan knodden komma vilken dag som helst :)
Hej :)
Ja hade absolut inga planer på att skaffa barn nu, jag minns själv att jag sa att fan alltså om jag blir gravid i mars för jag vill INTE ha barn i december. Tro på fan att jag blir gravid bara för det!?
Studenten tog jag i fredags så min utbildning är färdig iaf, fast jobb är det värre med men jag ger inte upp för det.
Hela situationen var oplanerad men nu anpassar jag allt efter hur situation ser ut :)
Ha det bra! =)
Hej :)
Ja hade absolut inga planer på att skaffa barn nu, jag minns själv att jag sa att fan alltså om jag blir gravid i mars för jag vill INTE ha barn i december. Tro på fan att jag blir gravid bara för det!?
Studenten tog jag i fredags så min utbildning är färdig iaf, fast jobb är det värre med men jag ger inte upp för det.
Hela situationen var oplanerad men nu anpassar jag allt efter hur situation ser ut :)
Ha det bra! =)
Jag gick sista året på gymnasiet när jag blev gravid för andra gången. Var 16 första gången, men utan att tänka gjorde jag som alla sa den gången, dvs en abort.
Så när jag blev gravid igen trots piller m.m så sa jag direkt att jag ska ha barn. Fanns inget annat. Min mamma och alla runt om mig sa ju till mig att göra en abort igen men jag bara total vägrade!
Jag hade ju turen att kunna gå klart gymnasiet innan min tjej kom och nu är jag 20, fyller 21 och ska få mitt andra barn som inte heller var planerat :)
Ungen var inte planderad och funderade på abort till och från. Jag var ju bara i vecka 4+4 när jag plussade, hade först tänkt göra abort och sedan inte säga åt mina föräldrar, men det kände jag att jag aldrig skulle ha klarat av när jag sedan satt och tittade på TV med dem, jag var så nära att gråta hela tiden jag var med dem men jag vågade inte säga. Mamma visste ändå och frågade av mig veckan efteråt :) Jag var 17 när jag blev gravid, livrädd för vad mina föräldrar skulle säga. De tog det bra och ungen kom vid precis rätt ögonblick, när alla behövde någon som livade upp tillvaron.
Jag var 18 när ungen föddes och hon blir 7 månader om några dagar :)
Blev gravid förra sommaren, inte ett dugg planerat. Efter mycket om och men så bestämde vi oss för att behålla det. ( vi är 20 år både jag och min sambo och hade endast varit tillsammans i 6 månader då.. ) Vi sa upp lägenheten, fick en trea och höll på att flytta men Tyvärr så vart det missfall i oktober ( i vecka 12) , men vi bestämde oss för att vi skulle låta det gå som det går, blir vi gravida blir vi, men inget vi försökte stenhårt med precis.
Började må konstigt i november igen, men jag var ju såklart inte gravid tyckte jag, men 6 december plusade vi och är beräknade nu i augusti.
Ingen av oss har fast jobb, endast vikarier med "schema" men båda har utbildning, dock inom vården, där det inte finns så mycket jobb.. suck..
Det tråkigaste har varit alla vänner som drar sig undan, ibörjan var dom jätte glada och med, men sen i mitten har jag bara haft konakt med några få, dom andra tycker spriten är viktigare.. Men nu på slutet kommer alla tillbaka igen, riktigt irriterande, nu när det snart är bebeis och dom vill mysa lite med den för att sedan inse att det är tråkigt igen. Å andra sidan ahr man märkt vilka som är ens riktiga kompisar och vilka som egentligen inte betyder så mycket.
Måste bara kommentera en grej om det Josefin91 skrev!
Jag har oxå märkt av det där att vännerna drar sig undan p.g.a att en annan inte kan dra ut om helgerna längre. I början var dom efter en hela tiden, ville veta alla symtom, hur jag mådde osv... Men nu kan jag få ett sms "har du någon sprit att sälja?", "haha? jag är väl den sista som skulle ha det!"
Men antar att dom kommer komma krypandes närmare bf :S
Men då känner jag liksom att, ja dom är ju trotsallt mina vänner men samtidigt känner jag att duger det inte nu så ska dom fan inte komma sen heller! Blir så kluven i hela situationen!
Jag har haft turen att mina vänner stått vid min sida hela tiden. Det finns några som totalt skiter i att jag/vi ska ha barn men det är mest skönt. De behandlar mig som den jag är och tar för givet att jag fortfarande är jag. Och så är det ju! :)
Däremot nu kring förlossningen (40+6 idag) så börjar det krypa fram en och annan slemhög.
"Men guuuud, vi måste träffas när du fått den söta bebisen!!!".
Men gud, gå och skjut dig (haha, hormonerna talar).
Har du inte kunnat umgås med mig som vän tidigare, varför i hela friden börja umgås med mig nu bara för att kunna gulla med min unge? :S
Jag är 19 år, sista år i gymnaciet. Blev lurad av en 38 årig... Som inte sa att han hade schizofreni, Var kär liksom vi ville ha barn, blev gravid... Fick reda att han var sjuk, lämnade honom efter att han blev agressiv, prinsen var en psyksjuk groda, känslorna för honom dog... Är nu ensamstående, älskar mitt barn, kan inte leva utan min son och tänker absolut behålla honom.