Gravid i vecka 9 nu. Konstigt. Jag kan inte riktigt fortfarande fatta det. Fast det ständiga illamåendet borde vara en bra påminnelse av det som växer där inne. Konstigt att man ska må så dåligt, det överskuggar ju liksom det underbara på något sätt. Bara att äta är n ständig plågoande ....
Man hör talas om det. Min syster led av det något oerhört under alla sina graviditeter. Men på något sätt trodde jag inte att det skulle hända mig. Jag trodde inte att jag skulle må illa! Men herregud, vaknar på nätterna av att jag mår illa. Mår illa hela dagen. Är trött ....
När dimman har lättat och de starka orden inte längre brinner i husets väggar känns klumpen i magen lite mindre. När man får förklara sig och öppna sitt hjärta kommer mycket förståelse. Vi är varandras själsfrände och jag tror att detta ställer till det för oss. Vi är båda rädda ....
Detta är inget vanligt "jagärgravidochsålycklig" inlägg. Nej. Igår var det som allt raserade. När jag satt i den kalla bilen insåg jag att jag inte ens gråter Jag gråter inte när jag inser att min fästman inte vill vara med mig längre, att jag inte duger åt honom, att han inte tror ....
Jag hade tänkt ringa till mvc någon gång nästa vecka. Förra gången som jag var där var det med en tår i ögat och en klump i magen, Läkaren som tog emot mig var liksom lite okänslig och sa, ja det låter ju som ett missfall. Men du är väldigt tidig. Ja, ....
Jag trodde inte att det var sant. Visst brösten ömmade men vi hade ju försökt ett antal gånger förut utan ett plus. Jag skulle bara borsta tänderna lite snabbt sedan skulle jag lämna testet på handfatet och så fick sambon gå in och få dom dåliga nyheterna. Men jag hann knappt börja ....