Trött, ledsen och uppgiven
Fredag 21 Mars 2014, v.35 (34+6)
Kl. 22:18
Jag förbereder mig mentalt för ännu en natt hemma, utan förlossning.
Tre dygn har nu passerat sen värkarna började och vi till slut åkte in, och det börjar verkligen kännas i kroppen.
Alla säger "Ja men det är ju skönt att du får vila upp dig innan!", och ja det är det väl, men samtidigt så är det en ond spiral..
Jag är öm i hela kroppen och har svåra sammandragningar nästan hela dagarna och nätterna, och lätta värkar så fort jag rör mig, vilket bara gör mig tröttare.
Så ju längre jag är utan förlossning desto mer behöver jag vila.
Jag har ju redan haft det väldigt jobbigt på många vis under hela graviditeten och i synnerhet sen v.29, det är 6 veckor nu och jag börjar bli så fruktansvärt trött både fysiskt och psykiskt:
Jag orkar verkligen inte det här. Men jag kan ju inte göra annat än stå ut.
Ja, det är värt det sen när han kommit, men det är då. Tanken på en son förminskar inte min fysiska smärta, tanken på en son gör inte sammandragningarna lättare, tanken på en son gör inte att magen väger mindre.
Sorry om jag är synisk och inte bara håller käften och är tacksam över att jag faktiskt ska få ett barn som samhället vill att man ska vara, men jag är för trött för det. Jag har kämpat och slitit dessa månader, jag jobbade längre än vad jag egentligen orkade, och nu har jag varit i tidigt förlossnings-stadie i 3 dygn och än verkar han inte vilja komma ut på ett par dagar.
Jag bara gråter och gråter.
Jag får inte sova ordentligt, för kroppen är för öm och ivägen hur jag än beter mig, så jag har inte sovit ut riktigt på många många dagar, och alla leder gör ont.
Ryggmusklerna gör så ont att jag inte kan sitta mer än 5-10 minuter, sen måste jag stå eller ligga.
Jag vill bara föda så kroppen kan få vila sen.
Jag vill inte mer.. Jag orkar inte..
Kommentarer
Nej, överläkaren sa att vi inte skulle stoppa. Det var deras första tanke när vi kom in, men sen övervägde dom det hela och kom fram till att vi inte skulle försöka stoppa det nu, utan låta honom komma. Så det är isåfall en igångsättning som eventuellt kan bli aktuell.
Stackare.. Vet precis vilken känsla du har.. gick med samma saker i 6 veckor. Jag ringde till förlossningen, specialist mödravården, barnmorskan och förklarade läget, grinade, sa att jag inte vela leva mer men fick hela tidne höra att " kvinnokroppen klarar de här, det är inte bra att sätta igång, hur ska du då orka det när bebeis är här när du inte orkar nu" osv. behöver jag sgäa att jag blev galen? Sista veckan av graviditeten låg jag bara och grinade. Ont hela tiden, sömnbrist och ställa in sig på att föda, men aldrig föda och hormoner på det, det är inte sunt att gå runt med. Visst är det bra att dom tänker på barnets bästa, men jag upplever det inte som att dom tänker det minsta på mammans bästa. Hoppas du slipper de här snart, alla lycka önskningar till dig !
Ja jag känner precis detsamma! Och jag tycker att det kan ju inte vara bra för bebisen om mamman är väldigt psykiskt påfrestad..
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar