Smärtsamt

Så hände det mest smärtsamma på jag vet inte hur länge. Jag blev singel igen.

Visst, det var bara en av alla killar som kommer att komma och gå under mitt liv. Men ändå .. så mycket mer. Nisse var en människa jag verkligen älskade. Jag har inte älskat någon så starkt på över ett år. Har inte känt sådan lycka tillsammans med någon på fjorton långa månader. Och nu är det över.

Han var här förut och snackade igenom saker. Eller rättare sagt, jag grät, han pratade. Jag grät oavbrutet i säkert en timmes tid.
Det är så mycket som liksom gått till spillo. Jag var världens lyckligaste över det faktum att vi skulle flytta ihop. Jag såg fram emot att vi skulle bli en liten familj, jag, han och Bebis. Jag ansåg mig ha den finaste, snällaste, bästa killen i världen.

Nisse var en sådan jag verkligen kunde vara mig själv med. Han tog mig som jag var. Var jag ledsen, grät jag, så tröstade han mig. Var jag trött så fick jag sova på hans arm. Behövde jag trygghet så fanns han alltid nära. Han förstod mig på ett sätt som ingen annan gjort, han ställde verkligen upp för mig, fanns alltid där. På ett sätt var han både min pojkvän och min bästa vän.

Jag vet, det är mitt beslut om vi ska vara vänner nu. På ett sätt vill jag, på ett sätt vill jag inte. Jag kan inte tänka mig en sekund av mitt liv utan honom, men samtidigt kan jag inte heller tänka mig honom som "bara" en vän då jag vill så mycket mer. Det faktum att han var den enda jag kunde umgås med här i Borlänge gör inte saken bättre.

Nu gäller det väl bara att orka ta tag i saker, orka gå vidare. Javisst, det gör otroligt ont. Ofattbart ont. Men jag kommer klara det bara jag vill. Trots allt, jag är stark.