Överväldigad, lycklig och oerhört tacksam.

Överväldigad.

Kan fortfarande minnas dagen jag testade positivt på Stickan den 25 Juli 2015. Jag hade vart så trött sedan min systers bröllop den 18 juli 2015, jag trodde det berodde på att jag haft så många uppgifter till den dagen. Jag gjorde tårtan och macaroons till 75per, programmen, planera tillsammans med syrran, fotografera tillsammans med min andra syster och sminka henne på den stora dagen mm. Jag trodde verkligen därför att tröttheten var ett tecken på utmattning! Så jag vilade och tog det lugnt. Lördagen den 25 juli -2015 var vår 6e bröllopsdag och vi skulle tillsammans med våra bästa kompisar ut och Cruisa, i deras pontiact catalina och jag sa till Mats (min man) att något var fel, järnbrist eller något annat men att jag ville ta ett test! bara för att om läkaren skulle fråga om graviditet Kunde jag säga - nej jag är i te gravid och kommer inte heller bli kolla min journal, en 9år lång kamp vi gett upp. Han köpte test på Apoteket ett vanligt clear blue, han lämnade av det hemma och åkte för att hämta våra vänner då han skulle köra den kvällen. Medans jag gjorde mig iordning och väntade på att de skulle hämta upp mig så tog jag testet. Jag sminkade mig och klädde mig under tiden testet verkade, då jag inte förväntade mig att det skulle vara ett +. Efter minuterna hade gått kollade jag Stickan! Och till min stora förvåning var det ett otroligt starkt plus i rutan. Jag var i chock! Ringde min man och med nervös stämma fick jag fram - du ska bli pappa! Jag är gravid, och jag kan inte dricka ikväll. Hans svar skrattar jag åt idag - han sa bara jaha! Men en ganska lugn ton, som att han inte förstod CAD jag sa. Jag blev lite tagen sv han svar så vi la på! Men jag behövde prata med någon så jag ringde farmor. När ho. Svarade satt hon och farfar i bilen och hade högtalare på bilens system på, jag började gråta hysteriskt och fick tillsist fram - jag är med barn! Jag är gravid. Farmor sa med glädjeni rösten - Men Alex Varför gråter du? Detta har ni ju Kämpat och Väntat på i 9år. Jag förklarade att jag var livrädd för att bli sårad och känna smärtan i ett nytt missfall, hon lugnade mig och sa att hon fanns med hela vägen, jag trodde henne och vi la på. 
Jag var livrädd med jag var så glad! Nu är jag i vecka 19 (18+1) och jag är så lycklig att jag nästan spricker. Och inte nog med det så är syrran gravid med sitt andra barn och det skiljer 5 dagar mellan BF. Jag har BF 4april och hon 10e april, hur kul som helst. 

Så nu får vi se vad denna resa har att erbjuda men jag är så förundrad hur detta har gått till och hur vi äntligen är gravida efter 9långa år som ofrivilligt barnlösa. Men jag är så tacksam trots det dagliga illamåendet,  och trots att jag kräks hela dagarna. Men jag vill bara säga till alla er där ute som Läser! Ge aldrig upp för när du minst Anar det kommer det som en
Bomb. Lycka till puss å kram en väldigt lycklig och förväntas full Alexandra. PS min man var bara chockad, han är lika glad som jag och har ställt upp till tusen. De.