Nervös

Nu är jag i vecka 16 och i går pratade jag och min sambo rätt mycket angående graviditeten. Han är väldigt orolig och nervös, både över hur våra föräldrar ska reagera och hur vi ska ha råd med allt. Fast mest är han oroad över hur han ska må när babyn väl är här. Att han inte ska få tillräckligt mycket tid för sig själv och sina "behov". Som att dataspelande går före ens unge liksom.
Jag blir så himla frustrerad och arg när han pratar på det sättet, men vad ska jag göra liksom?
Det enda jag har sagt är att han och jag redan har gjort beslutet att skaffa barn och detta är verkligen något han borde ha tänkt mer på innan, samt att han får bita i det sura äpplet om det nu är så han känner, men att jag samtidigt kommer vara där bredvid honom. Ser jag att det håller på att bli för mycket för honom så kommer jag såklart göra allt för att underlätta det för honom, men jag tycker att han tänker så egoistiskt och omoget. Vad trodde han skulle hända?
Att allt skulle vara som det var innan bara att vi hade barn?
Nu vallar hormonerna också så mina känslor om det här kanske är överdrivna, men mina kompisar håller med mig så helt fel kan jag inte ha.

Sedan har vi diskuterat det där med julfirande och han fann det som självklart att han ska göra samma "tradition" som han brukar göra. Helt utan att fråga mig.
Jag menar inte att vi ska vara siamesiska tvillingar, men när det är första julen med barn, även om ungen ännu är i magen, så vore det kul om han hörde med mig vad vi ska göra!
Nej, han tänkte åka runt till sin släkt och familj och trodde att jag skulle vara med min och att vi skulle träffas på kvällen och avsluta ihop. Och visst, jag har inte så mycket emot den planen, men att han inte ens frågade mig, det är det som gör mig arg.

Jag menar, vad händer om mina föräldrar "förskjuter" mig eller något och jag inte kan åka dit. Ska jag sitta hemma i vår lägenhet och glo medan han är med sin familj. Jag kan ju inte tränga mig på där heller, speciellt när jag inte har julklapp till någon av de.
Men som sagt, jag kanske överdriver det hela bara för att jag är nervös över att berätta det för alla och så får han ut för det.
ÅH, SÅ MYCKET FRUSTRATION!!!

Sedan är det mycket med boendet. Hur och när vi ska organisera ihop en flytt. Det är så mycket som ska göras och helt plötsligt känns det som att all tid bara försvinner.
Snart är det tentatider också så jag måste lägga min energi på det och babyn.

Snart kommer det vara lite lugnare och då kan man andas ut och ta det livsviktiga besluten som måste tas. Det kommer nog att gå bra.

Har jag något roligt att berätta?? Hmm, det kanske är att jag tror mig ha känt något för första gången. Det har känts lite nu i några dagar och jag vet inte om det är min fantasi som leker med mig eller om det är babyn som har gymnastik!! Hoppas på det sistnämnda.
Nej, nu måste jag sluta. Dags att ha lite fruktstund framför tv:n.

Tills vi hörs igen eller något.
Jag, en skit i rymden som låter hormonerna rusa iväg...

//Maria...får lugna mig lite...<3