Ledsen och orolig.

Usch. För första gången på flera dagar känner jag mig lite piggare, men detta dras bara ner av ledsamhet och oro.
Pratade med min kära mor nyss... hm, ja. Hon är för fin och snäll MEN har en tedens att få mig att känna mig... besvärlig?

Jag försöker förklara den här känslan att jag är trött och orkeslös och får tillbaka: Det är heeeelt normalt - jo, för visso. Men hur ska jag veta det när jag aldrig varit gravid innan och inte vet hur man ska känna sig? Speciellt när huvudet inte hinner med kroppens utveckling, då blir det ännu svårare att försöka greppa varför man inte orkar hålla igång lika mycket som innan?  Men allt är så normalt och jag ska bara ta det lugnt och bla bla bla.... orkar inte höra allt det där om och om igen för det bygger bara på min stress.

Vi har lite småprojekt i huset och nu börjar de tunga sakerna falla på plats och nu är det lite målning och sånt som ska göras vilket jag kan göra, men bara måste hitta orken till. Men då får jag bara tillbaka: Att mååååste ni göra så mycket nu? - Ja, när ska vi annars hinna? Vill helst ha de mesta praktiska klart innan denna lilla nya person kommer in i våra liv. Visst går det att fixa och dåna med en liten med MEN det tar lite längre tid bara, så därför vore det fint om vi hann med det nu. Och då menar jag också VI. Jag vill också känna mig delaktig i våra husliga projekt då det är VÅRAT hus - Happ, men då får jag tillbaka "kontrollfreak", som jag måste försöka förklara och försvara... orkar inte det!

Så då blir jag ledsen... sen kommer oron över allt annat praktiskt. Har börjat inse att de hära bebiskläderna jag frågat mina systrar om inte kommer någon vidare vart, hade varit smidigt om det hade funnits lite bebiskläder i stl 50-54 så jag inte behövt tänka på de och sedan bara kunnat köpa nytt allteftersom bebisen växer MEN kläderna lyser med sin frånvaro så då har jag börjat kolla lite på blocket och loppis-sidor. Men då kommer oron i hur mycket bör man köpa och tänk om man har en massa stl 50 och så är bebisen för stor...?

Jag vet ju med att det bara är jag som tänker på detta, för sambon är det ett "det" tar vi den dagen... men jag vill inte komma hem efter en förlossning med en nyfödd och behöva linda in den i trasor för att vi inte har några kläder till H*n :'/

Skit allt känns!