Kvällsfunderingar

Alla symtom, foglossning, illamående, värmevallningarna, den bedövande tröttheten, känslan av att inte bli pigg hur mycket jag än sover, springet på toa, metallsmaken, ömma bröst, humöret, min man ser ju tecknen som jag själv inte tänker på, värken i ryggslutet, känslan av att något "är där" i livmodern... jag har gjort detta såpass många gånger nu att jag känner igen alltihop. Det KAN inte vara inbillning. Jag vet att det är så tidigt än, bim på onsdag/torsdag. Testade i eftermiddags, men vad fasen hjälper det? Jag VET ju att det inte är nån idé, men ändå kan jag inte låta bli. Jag känner mig ju helt sinnessjuk. Att man gör det här mot sig själv. Varför är det så svårt att helt enkelt bara vänta tills mensen uteblivit nån eller några dagar?