18 jul2011
5
Av Sztina · 3 · 443 visningar · gillad 3 gånger

Jag vill inte längre..

18 dagar sedan min dotter kom till oss. Hon föddes med planerat kejsarsnitt. Hennes pappa, min sambo, verkar inte bry sig så mycket. Inte om hans dotter eller om mig. Jag har fortfarande ont i magen och såret. Men från den dagen vi fick åka hem så fick jag klara allt själv, förutom att lyfta barnvagnen. Har varit vaken på nätterna då dottern skrikit och så. Det börjar slå över för mig, känner mig ensam,ledsen,besviken. Råkade bloda ner madrassen, och bebisens blöja hade läckt en natt. Jag hade glömt att lägga tillbaka skyddet i sängen. Han var vansinnig. Han har en dotter sedan innan, dom två satt ock snackade skit om mig innan. Han säger att jag bara gnäller.jag har mer eller mindre slutat be om hjälp. Jag vet inte om jag älskar honom. Jag tror det. Men jag känner mig inte trygg. När som kan han skrika åt mig. Förlåt att jag skriver här, men måste få ur mig det. Älskade lilla dotter och min familj, ni gör så att jag orkar.

Kommentarer

Av Maria90 · 12 år sedan ·
5

Stakars! Undra varför han gör så! Hoppas det blir bättre!!

Av katarina80 · 12 år sedan ·
4

allt är kaos i början o man mår skit..det gör det flesta nyförlösta mammor, och det tar oxå ett tag innan allting sitter som det ska, me rutiner mm. men det där tycker jag var ut över det vanliga..tycker faktiskt att du ska flytta i från honom ett tag och se om du klara dig bättre utan honom..vem vet..det kanske blir ett uppvaknade för honom me ?

Av varginnan · 12 år sedan ·
5

Halloj igen!!

Usch jag tycker inte att han låter som en man som du ska ha i ditt liv, jag har ju "följt" dig genom ett par månader här och hans dotter sen innan och han har ju heller inget sunt förhållande.

Har du en annan familj som kan stödja dig? Typ föräldrar eller syskon. Kolla lite med vart du skulle kunna ta vägen , om du kan få en egen lägenhet osv utan att han vet om det så att säga.

Jag hade problem med min man för 10 år sedan ,då fixade jag eget boende och flyttade ifrån honom och det fick honom att tänka efter (och mig med) om vi verkligen skulle leva tillsammans , vi bodde isär i 8 mån och han kom och hälsade på ,tillslut så flyttade vi i hop igen och idag är vi gifta. Men jag hade krav på att han skulle gå tillpsykolog och prata ut och tänka och han tog det förslaget=) Vilket jag är glad för i dag!

Men om din karl inte tar det förslaget,,,vad är han då för en karl! Förstår du vad jag menar. Det finns massor som skulle kunna älska dig och din dotter och bry sig om er och jag lovar att du klarr dig säkert bättre utan hans "hjälp" .Det är ju nästan jobbigare att han finns där men inte hjälper ,än att han inte finns där då vet man ju att man klarar sig själv.

En funderare bara!

Lycka till och jag tänker på dig!

Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar