jag som "bara" skulle ner till 45 kg...

Ja här sitter jag nu igen, nära att bli inlagd igen...

jag som trodde att det inte skulle bli såhär efter vår fina son har kommit till världen. jag som trodde jag skulle kunna stå emot anorexin bättre nu. och visst är det skillnad, visst tänker jag annorlunda, har en annan motivation, men ändå...

Jag var gravt underviktig när jag blev gravid, mot alla odds höll han kvar sig, vårt lilla hjärta, och under graviditeten gick allt bra. jag gick upp 15 kg, men var fortfarande underviktig när han föddes. Men han växte precis som han skulle, jag och han följde kurvorna som vi skulle. jag tänkte hela tiden att jag skulle gå ner några kilo efter förlossningen, inte mycket, eller sjukligt mycket, bara sådär lagom, så jag trivdes med mig själv. Jag lovade mig att jag INTE skulle fastna i anorexin igen. men så gick det som det gick....

allting blev så fel redan från dag 1 på BB. Fick komplikationer undert förlossningen, förlorade mycket blod och var sängliggande de första dagarna, och personalen på BB glömde att komma med mat till mig! Jag kunde inte gå ur sängen själv heller. Jag fick inte sova på 4 dygn, rots att jag bönade och bad personalen om att få lite avlastning någon timme så att jag skulle få sova.... är så arg på BB... Nyförlöst, sömnbrist och ingen mat var ingen vidare kombination. 

redan några veckor efter förlossningen hade jag gått ner en hel del. Jag skulle bara ner till 45 kg. som sen blev 43, som blev 41..... 
Jag fortsatte lura mig själv och alla andra med att jag "bara" skulle gå ner nåt kilo till. 40, 39, 38, 37, 36 kg.... och nu är läget allvarigt igen.

Jag studerar heltid, sambon är hemma med våran son, nu 8 månader. Jag sliter och kämpar för att få allt att gå ihop, inte konstigt att allt måste få ett ytlopp någonstans. tyvärr blir det kroppen som får ta smällen. Hjärtat har börjat ta stryk och kroppen mår inte bra. Dietister och läkare säger att jag bord lägga in mig, men det kan jag inte! Jag studerar ju, jag har en son, allting hänger på mig....
Jag kämpar på här hemma, försöker få i mig tillräckligt för att klara mig. Tittar på min underbara vackra son och det ger mig styrka och mod att gå emot anorexin. Jag VILL bli bättr, jag VILL må bra. men att gå upp i vikt skrämmer livet ur mig, samtidigt skrämmer det också livet ur mig att tänka på att jag faktiskt kan dö när som helst. Jag försöker fötränga det och låtsas som om det inte är sant, men jag vet ju att det är det. 
 

jag riskerar mitt liv, och det är inte okej! Inte för min son, inte mot min sambo, och inte mot mig själv. jag måste klara detta! våga ta små steg, våga gå upp  vikt, våga lita på att jag kommer vara omtyckt för den jag är, utan anorexin, även om jag går upp i vikt och, enligt mig, blir "tjock"

jag ber om styrka och mod för att göra det här, för att våga, för att mitt hjärta inte ska ge upp nu innan jag hinner vända på det, för att jag ska få leva och se min son växa upp och bli stor och stark!

Oj vad skönt det var att få skriva av sig lite....

en liten bild på vår son, han får mitt hjärta att svälla av glädje och stolthet! kan inte fatta att vi faktiskt har skapat honom, att han har växt fram i min mage och att jag har fött honom, otroligt...!