jag som "bara" skulle ner till 45 kg...
Ja här sitter jag nu igen, nära att bli inlagd igen...
jag som trodde att det inte skulle bli såhär efter vår fina son har kommit till världen. jag som trodde jag skulle kunna stå emot anorexin bättre nu. och visst är det skillnad, visst tänker jag annorlunda, har en annan motivation, men ändå...
Jag var gravt underviktig när jag blev gravid, mot alla odds höll han kvar sig, vårt lilla hjärta, och under graviditeten gick allt bra. jag gick upp 15 kg, men var fortfarande underviktig när han föddes. Men han växte precis som han skulle, jag och han följde kurvorna som vi skulle. jag tänkte hela tiden att jag skulle gå ner några kilo efter förlossningen, inte mycket, eller sjukligt mycket, bara sådär lagom, så jag trivdes med mig själv. Jag lovade mig att jag INTE skulle fastna i anorexin igen. men så gick det som det gick....
allting blev så fel redan från dag 1 på BB. Fick komplikationer undert förlossningen, förlorade mycket blod och var sängliggande de första dagarna, och personalen på BB glömde att komma med mat till mig! Jag kunde inte gå ur sängen själv heller. Jag fick inte sova på 4 dygn, rots att jag bönade och bad personalen om att få lite avlastning någon timme så att jag skulle få sova.... är så arg på BB... Nyförlöst, sömnbrist och ingen mat var ingen vidare kombination.
redan några veckor efter förlossningen hade jag gått ner en hel del. Jag skulle bara ner till 45 kg. som sen blev 43, som blev 41.....
Jag fortsatte lura mig själv och alla andra med att jag "bara" skulle gå ner nåt kilo till. 40, 39, 38, 37, 36 kg.... och nu är läget allvarigt igen.
Jag studerar heltid, sambon är hemma med våran son, nu 8 månader. Jag sliter och kämpar för att få allt att gå ihop, inte konstigt att allt måste få ett ytlopp någonstans. tyvärr blir det kroppen som får ta smällen. Hjärtat har börjat ta stryk och kroppen mår inte bra. Dietister och läkare säger att jag bord lägga in mig, men det kan jag inte! Jag studerar ju, jag har en son, allting hänger på mig....
Jag kämpar på här hemma, försöker få i mig tillräckligt för att klara mig. Tittar på min underbara vackra son och det ger mig styrka och mod att gå emot anorexin. Jag VILL bli bättr, jag VILL må bra. men att gå upp i vikt skrämmer livet ur mig, samtidigt skrämmer det också livet ur mig att tänka på att jag faktiskt kan dö när som helst. Jag försöker fötränga det och låtsas som om det inte är sant, men jag vet ju att det är det.
jag riskerar mitt liv, och det är inte okej! Inte för min son, inte mot min sambo, och inte mot mig själv. jag måste klara detta! våga ta små steg, våga gå upp vikt, våga lita på att jag kommer vara omtyckt för den jag är, utan anorexin, även om jag går upp i vikt och, enligt mig, blir "tjock"
jag ber om styrka och mod för att göra det här, för att våga, för att mitt hjärta inte ska ge upp nu innan jag hinner vända på det, för att jag ska få leva och se min son växa upp och bli stor och stark!
Oj vad skönt det var att få skriva av sig lite....
en liten bild på vår son, han får mitt hjärta att svälla av glädje och stolthet! kan inte fatta att vi faktiskt har skapat honom, att han har växt fram i min mage och att jag har fött honom, otroligt...!
Kommentarer
Tro på dig själv och be din sambo om stöd för det är han som förmodligen är mest omkring dig! Du kommer att klara det om du bara vill! som du skriver tänk på din son som du har, och din sambo som är världens bästa man!
Jag kan säga själv av egna efrarenheter att det är inte kul att inte ha någon mamma när man växer upp! Min biologiska mamma blev så deprimerad efter hon hade fått mig och mina 2 systrar, så hon gick och tog sitt liv. Och vem fick skiten för att min mamma tog sitt liv? jo, min pappa fick all skit! Min mormor och morfar kan knappt träffa min pappa än idag och det är 20 år sen nu!
Som tur hittade min pappa en annan kvinna som han är gift med idag och henne älskar jag som bara tusan!
Så snälla låt det inte gå så långt! tänk på din son och din fantastiska sambo!
Håller tummarna för dig!
Stor kram
Skriver under på varginnans inlägg, du skrev allt jag kände.
Vilken otroligt fin son du har! Det är en otrolig prestation att föda fram en sån härlig unge när man samtidigt kämpar med anorexia, så himla starkt av dig. Att sen BB inte sköter sig är bara så dåligt... hur f-n tänker de? Jag hoppas att du kommer tillbaks på rätt väg igen och går upp några kilon så att din kropp repar sig. Du har så mycket som är värt att kämpa för, och jag håller tummarna för att det snart vänder. Vi är många här på Blimamma som hejar på dig!
Kan bara skriva"Stackars dig som är fast i helvete:(Jag har varit där i tio år men varit fri från det i ca 10 år oxå.Jag vägde som minst 35 kg och låg inne på hjärtintensiven för kaliumbrist.Min hjärta slutade att slå när jag låg där men dom fick igång det igen.Tack och lov att jag tog mig ur den skiten annars hade jag ju inte haft mina 5 underbara barn:)I början n'är jag fick min anorexi så fanns det ingen hjälp att få för det var en sjukdom som folk inte visste vad det va(gammal jag e;))Tack och lov så finns det ju så mycket hjälp idag även om det är en sjukdom som man verkligen måste ha rätta viljan att bli frisk ifrån annars hjälper ingen hjälp i världen.Jag levde ett isolerat liv i så många år där livet gick ut på att räkna kalorier som jag sen skulle förbränna..Jag gick med flera lager kläder mitt i sommaren för ingen skulle se hur mager jag var men ändå vågade jag inte gå upp i vikt.Jag har varit ner på botten men nu är jag helt fri från sjukdomen och det kommer du oxå bli en dag även om det kanske ser mörkt ut för dig vissa stunder.Dom som säger att man aldrig kan bli riktigt fri från sjukdomen ljuger för det kan man..Försök att kämpa för din din fina son:)Du kommer bli frisk en dag om du inte ger upp att kämpa
Sitter med min lille son i knät så jag har skrivit lite slarvigt..
Kram och lycka till..
Vilken fantastisk kämparglöd! Men du ska veta att ibland är det bättre att inte försöka kömpa på själv för att vara "duktig", utan snarare ta hjälp då den finns. Kanske det kan vara klokt med en inläggning, både för din och för familjens skull. Ni lider bara mer av att du ska vara så dålig som du beskriver att du är nu. Att lägga in sig betyder inte att man förlorat eller att man är dålig. Vill du inte bli inlagd tycker jag du ska kontakta öppenvården, då kan du får lite tätare hjälp av dom i början för att ta dig genom det jobbigaste nu och sen kanske följa upp hos dom så du kan hålla sjukdomen i shack. Jag arbetar själv på en sluten avdelning och har träffat många med svåra ätstörningar och jag kan med min erfarenhet inte säga annat än att du är otroligt stark som kvinna, mamma och person som delar med dig av dina erfarenheter och ditt liv, det är bra både för dig och för andra i samma situation. Lycka till och hoppas du hittar den väg som är bäst för er! Kram
tack för alla fina kommentarer ni har skrivit! Det gör såå gott att veta att det finns så många fina människor där ute som hejjar på en!
jag vet att jag har en lång väg att gå, är för tillfäller nere vid 35 kg (och har ändå gått upp några kilo) så det är många, många kilon kvar till en frisk vikt. Men jag försöker att inte tänka på kilon, utan fokusera på att jag ska MÅ BRA. Jag har äntligen vågat ge bort min våg (gav den till min dietist) och ska sluta väga mmig själv. bara hos dietisten och hos läkaren, och då har jag sagt att jag inte vill veta vad jag väger- Här ska kämpas!
tack för alla fina kommentarer ni har skrivit! Det gör såå gott att veta att det finns så många fina människor där ute som hejjar på en!
jag vet att jag har en lång väg att gå, är för tillfäller nere vid 35 kg (och har ändå gått upp några kilo) så det är många, många kilon kvar till en frisk vikt. Men jag försöker att inte tänka på kilon, utan fokusera på att jag ska MÅ BRA. Jag har äntligen vågat ge bort min våg (gav den till min dietist) och ska sluta väga mmig själv. bara hos dietisten och hos läkaren, och då har jag sagt att jag inte vill veta vad jag väger- Här ska kämpas!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar