Vad trist att det ska behöva vara sådär, ibland behövs ett riktigt uppvaknande.

Jag kan känna igen det där litegrann, det går  i perioder. Man glömmer bort att ta hand om varandra och ser för mycket till sitt eget. Men ni är ju två om det här, du behöver ju hans stöd och speciellt nu när ni snart ska ha en till bebis.

Visst, han jobbar och står i men för den skull så innebär det ju inte att du har det lättare som går hemma. Försök prata allvar med honom igen och säg att du behöver honom, det räcker inte att försöka bättra sig. Upp till bevis. Ni kanske kan kompromissa fram en lösning. Kanske är det så att du behöver lite avlastning, han kanske kan se till att passa sina tider bättre så att du kan få komma hemifrån och göra nåt skoj. Framför allt se till att få tid över tillsammans. Det är en viktig tid nu, passa på att njuta innan bebis kommer.  

Sen är det lätt att man går och retar upp sig, och laddar och så blir allt bara så explotionsartat. Det bästa är att säga på en gång: "Nu tycker jag att det är din tur att tvätta" istället för att man går och retar sig på smutstvätt som ligger och skräpar!

Ibland så är det skönt att få skriva av sig, man måste få klaga ibland. Man mår inte bra av att hålla inne med såna där känslor.

Hoppas det löser sig!

Du borde ju verkligen tänka efter vad som är bäst för dig, dina hundar och ditt barn och ditt kommande barn.. blir så jäkla sur när jag läser det! han har ingen respekt för dig! usch

Usch då.. Hemskt tråkigt att läsa detta.. Låter som om att det är dags att du får ta och ställa lite krav eller ultimatum. Du måste tänka på dig och din dotter!

Vet du varför han dröjer så länge med att komma hem från jobbet, finns det något skäl?

jag vet hur du känner dig..  min sambo gick o köpte kondomer förra veckan.. jag är i v.10?? hur tänkte han där???  han är sur o grinig och är verkligen inte trevlig... detta är bara min mamma som vet om.. alla andra tror vi har nått övermänskligt underbart förhållande.. när sanningen kommer fram så är vi inte ens tillsammans och han hatar att jag är gravid...  men jag ger mig inte.. jag vill ha detta barnet... o jag vet att han kommer att ta sitt ansvar.. sen att jag kommer få kämpa som en tok fram till BF det är en annan sak..   jag vill ha oss till ett par men han vägrar...

det där är vanligt..nästan alla jag känner som är mamma-lediga me små barn säger likadant..att de gör mest där hemma o gubben bara sitter..sen tror jag ju gärna att man klagar lite mer än vad fakta säger...men jag skäller oxå på min gubbe i bland..och då bättrar han ju sig...sen så har han ju alltid tagit hand om våran dotter på ett enastånede sätt, men ja visst finns det konflikter..det är la därför mer än hälften utav alla par separerar barnet första levnads år...nu när det dessutom kommer en till som du ska ta hand om , kommer det ju inte bli lättare direkt...jag tycker du ska ta dig en ordentlig funderare hur du vill leva ditt liv..om du kommer fram till att du klara dig bäst ensam , så är inte det hela världen..många lever i dag me skilda föräldrar o lider ingen större nöd av det..lycka till

Han tar hand om vår dotter.. Det tog honom 6 mån innan han började höra henne på nätterna fast hon sov med oss. Det komemr inte bli lättare med ett barn till. Det va just darför jag inte ville ha fler barn med honom. Men jag blev gravid och ville inte ta bort barnet heller. Han är jätte duktig med Melissa iaf nu. Nu är hon ju lite större och roligare.. I början så va det bara skrik och gnäll. Jag vet inte vad jag ska kräva ifrån honom heller.. Jag vet att han verkligen älskar oss.. Det vet jag men han har så svårt för att visa det på ett bra sätt.. Han är lite rädd för att jag ska lämna honom.. Jag har har alltid sagt att om han inte skärper sig då är dte slut..men jag har inte hållt det.. Han har en gång innan flytta ifrån mej när jag va gravid första gången.. Men jag tog tillbaka honom lika fort för jag har ingen annan här och är beroende av honom...

Han jobbar som kyltekniker så tider är svårt att passa. Allt beror på jobbet han gör hur långt tid det tar och hur långt bort det är.. Han jobbar nere vid jönköping och vi bor i östergötland.. Hans chef är en arbetsnarkoman så han bryr sig inte om att jag vill ha min smabo hemma i tid,, Det spelar ingen roll vad jags äger.. jag har redan sagt allt till honom.. Och jg vill inte lämna honom heller.. för då måste jag flytta till Göteborg för det är där jag har mina vänner och fosterfamilj.. Och det är inte lätt med lägenhet där heller.. Jag vill dra samtidigt som jag känenr att det är omöjligt.. jag vill ha honom i mitt liv med fast inte såhär.. Jag vill inte ta barnen 25 mil ifrån honom. Jag vill att barnen ska ha sin pappa. Jag har lovat att aldrig ta barnen ifrån honom med.. Åh jag är så borta just nu.. det är jag alltför ofta..

Ibland önskar jag att jag aldrig träffat honom.. Fast då skulle jag aldrig ha haft mina barn, och barnen är det bästa jag vet..

Om du som du skriver faktiskt hatar honom bör det vara enkelt. Ingen mår bra i ett sådant förhållande, varken barn eller vuxna. Hjälp finns att få även om det sannolikt kan bli tufft. Men klarar du av att ha det som du har det nu så klarar du garanterat av det också.

Om du mer ger uttryck för frustration och ilska genom att uttycka dig så är det en annan sak. Jag provar ibland att istället för att vara arg, klaga på sånt jag inte gillar eller är besviken på att säga tvärt om. Alltså, istället för att uttycka något negativt tala om vad som skulle göra mig glad. Typ: för mig är det jätteviktigt att känna att du är glad över barnet vi väntar, så jag skulle bli jätteglad om du ville känna hur det rör sig i magen eller om vi tillsammans skulle planera lite inför den kommande familjemedlemmen.

Inte alltid man klarar av det när man är arg eller ledsen... men de gånger jag klarat av det har det faktiskt fungerat bra. Jag känner mig mindre jobbig och anklagande och han känner sig mindre attackerad.

Lycka till med det du behöver göra.