Hatkärlek!

Igår somnade jag och min man som ovänner(känns inte alls bra)Dom sista 2 åren tycker jag inte det är annat än bråk tyvärr.Alltid blir vi ovänner pga av barnen.Vi har sån himla olika syn på uppfostran.Jag är den mamman som alltid ställer upp för mina barn(kanske för mycket)Jag vet att barnen utnyttjar situationen och kör med mig väldigt mycket.Jag ser det som så att orkar dom inte städa upp så gör jag det.Vill dom ha vatten då hämtar jag det osv.Vistt dom skall lära sig själv men det gör dom nog tids nog ändå.Medan pappan,nu är han bara pappa åt dom 2 minsta,han kläcker ur sig sådana dunmma grejor till barnen:har du inga egna ben och ibland ännu värre saker.Dom blir jätteledsna när han ger dom pikar.Jag klarar inte av mer när han pikar dom och håller på:(Känner oxå att det är en väldigt svartsjuka från hans sida,han tycker att dom får så mycket kärlek medan han inte får något.Igår när vi var ovänner så sa jag till han att du kan fan lägga dig på soffan så tar jag barnen i vårat sovrum,så jag och alla fyra barnen låg där inne(det sved i gubben kan jag säga)Mina äldre barn har sovrummen på ovanvåningen och i bland är dom väldigt mörkrädda och då tycket jag givetvis att dom kan få ligga nere i soffan,men det tycker inte han utan då blir det spydiga komentarer igen som typ att vi kan väl flytta ner era sängar så kan jag ligga i garaget..Jag orkar inte med han mera nu.Jag vuill ju att mina stora barn skall känne sig välkomna när dom kommer hit och dom små känna sig älskade av sin pappa.Visst han hittar på mycket att göra med barnen men kan han inte börja visa mer kärlek för dom ,det gör så ont i mig..snyft..Ibland har jag lust att strypa fanskapet.hur fan tror idioten att jag skall kunna ge han kärlek när han inte ens kan ge sina egna barn det..

Usch usch så jobbigt det känns nu