Fasen

Sitter här framför datorn och kan inte sova. Klockan närmar sig tre. Har tagit två alvedon som jag hoppas skall hjälpa mot feberkänningarna samt ångesten. Borde inte sitta här och bli kall, men det kryper i kroppen så fort jag lägger mig i sängen. Jag borde inte heller sitta och hoppas på att Erik skall vakna och se att jag inte ligger i sängen, för det gör han inte och det vill jag egentligen inte heller. Det är bara svårt när det kryper i en så här. Trött på skrutt som för ett jävla liv där inne i magen och vägrar komma ut. Jag är så arg och trött på allt.

Haft en riktigt dålig dag med dåliga vibbar från alla runt omkring mig. Vet dock inte om de bara kommer från mitt huvud eller om det är på riktigt. Mår så jäkla dåligt, vill bara trycka i  mig en massa atarax och få sova, men antar att det inte kommer funka det heller och sedan kommer jag bara få en massa ångest över det också.

Imorgon kommer vi vakna och allt är som vanligt, ångesten är inget jag kommer ta upp då heller, och vad är det att ta upp egentligen. Jag vet att jag har de tuffaste månaderna framför mig när jag kommer få stå med allt ansvar lika själv som jag gör nu. Visst, Erik jobbar 24/7, men vad hjälper det mig då? Självömkan, jag vet, men jag kommer inte ifrån det. Jag kan tydligen inte bryta alla mönster själv och någon hjälp med det kan jag inte vänta mig av Erik för det är något han inte kan förstå. Har jag börjat förstå nu.

Till på råga på allt har även hundarna börjat protestera mot sin allt stördare matte, cirkeln blir bara ondare och ondare och djupare och djupare. Wake up-call! Ansvar, bete dig, kvinna!

Det är bara så jävla svårt att vara ensam!