Begravning på fredag...

Ja på fredag är det dags att åka till Sthlm för min farfars begravning.
Blir ständigt påmind av att han är borta när jag pratar med pappa så kanske inte så konstigt att jag undvikit pappa sedan jag fick veta att farfar inte finns längre.
Samtidigt ligger mina föräldrar i skilsmässa så vet att han behöver allt stöd han kan få men måste vara lite själviskt just nu känner jag. Har två bröder som kan stötta uppe i Sthlm. Jag bor liksom 35-40mil bort och har ett knackligt förhållande att tänka på, 4 vilddjur till katter plus bebisen i magen och skolan.
För första gången i mitt liv måste jag sätta mig själv och mina känslor först. Räcker gott och väl med att jag inte kan bestämma mig för om jag ska bo kvar med sambon eller inte. Vi har ju köpt ett radhus som vi får tillgång till 1a juni men jag vet inte om jag klarar av att bo med honom, samtidigt vet jag inte om jag klarar att bo utan honom speciellt inte när bebisen kommer.

Det enda jag vet är att jag älskar honom inte längre och det har jag sagt till honom. Eller kanske älskar honom men tillåter mig själv iaf att inte göra det efter hans svek.
Känns lite skumt att min mamma pratar om magen och bebisen varje gång jag pratar med henne och min sambons föräldrar nämner aldrig nånting och ändå är vi där flera gånger i veckan. Svårt att se dom med en liten bebis i närheten. Tänk om de inte kommer acceptera honom/henne när vi är där. De blev ju trots allt glada när de fick veta att vi skulle ha barn och när sambons mamma fyllde år fick hon en bok: "barns tankar om morfar, mormor, farmor och farfar".

Jaja allt löser sig väl till slut.
Orolig för UL på tisdag också men verkar vanligt att man är det. Känner ju bebisen flera gånger om dagen så den lever iaf (om det nu inte är något annat skumt jag känner sparka)