Allt står stilla i huvudet

Jag tänker näst intill bara på om jag är gravid eller inte. Allt annat får vänta. Går på en författarutbildning och kan inte skriva ett skit. Är helt ointresserad av allt förutom barn.
Det är svårt när man är 21. Det finns ingen i min vänskapskrets som kan relatera till det jag går igenom. Vill helst bara ligga hemma och dagdrömma om den dagen jag kan väcka min sambo med ett plus.
Jag är så j-vulusiskt trött på mig själv. Jag och mina gravid-tankar. Som en trasig skiva, igen igen och igen. Test efter test. Blä, vill åka bort och vara borta från tester och vänner som vill dricka öl och prata om kläder, frisyrer eller spännande resor de vill åka på.
Jag vill vara den där lugna naturtrogna blivande mamman. Hon som går i batikfärgade kläder och som på riktigt tror att allt har sin tid. Hon som tar allt med ro.
Istället är jag som en stor hyperventilerande livmoder som mummlar "gravid eller inte" hela tiden och stirrar på klockan. Räknar dagarna flera gånger om dagen. som om något skulle förändras. Jag tar gravtest i smyg bara för få se ett fett minus.