2 Juni 15.32

11 dagar överburen, kom äntligen min lilla söta son ut!

Efter en väldigt jobbig och utdragen förlossning.

1 Juni vaknade jag vid 8 på morgonen och skulle som vanligt upp och kissa, kände att något hängde med ut och det var slemproppen som gick. Blev helt lyrisk och bara visste att nu var det dags, IDAG! Någon timme senare började jag få stark "menssmärta" och kände att det rann, hade rosa vattniga flytningar men trodde att vattnet börjat sippra.

Så jag ringde Östra Sjukhuset och fick komma dit direkt, för dom undrade om jag känt bebisens rörelser under morgonen, men jag kunde inte minnas att jag gjort det.

Väl där i väntrummet började jag få riktigt starka värkar, som blev värre och värre hela tiden. Dom satte såndär apparat på magen som mätte värkar och bebis rörelser, och allt såg bra ut. Blev undersökt, men vattnet hade inte gått. Jag ville bli inskriven för jag kände att jag inte pallade med smärtan, men då fanns det bara plats på Mölndals Sjukhus (!!!) så vi tog taxin dit.

Dom ville inte skriva in mig ännu för värkarna var inte tillräckligt starka, fick citodon och vila i "latensrummet", men värkarna verkade inte bli starkare trots att vi gick omkring så vid 20-tiden bestämde vi oss för att åka hem och vila, så jag kunde ta ett varmt bad och sova i min egen säng.

Hemma blev det värre såklart, vaknade vid 2-tiden på natten och hade nu extrema värkar, hade ont så jag kräktes och grät. Vi gick ner till Östra Sjukhuset nu (som vi bor precis jämte) och blev inskrivna där som tur var. Fick återigen sitta med den där maskinen på magen, men hade så sjukt ont, så BM hällde upp badvatten till mig så satt jag i ett badkar med min älskling brevid snyltandes på lustgasen. Men det blev allvar ganska snabbt och lustgasen hjälpte typ 2 värkar, sedan trodde jag att jag skulle DÖ. Spydde och grät ännu mer av smärta.

Fick komma upp för att få epidural, låg och kved i över en timme innan narkosläkaren kom och la bedövningen. Detta var det bästa jag gjort, så jävla ont som jag hade och värkarna bara försvann efter ca 30 minuter. (Eller dom var kvar såklart, men jag kände dom inte) Så efter all gråt och ångest kändes det som att jag var i himelen.

Men det drog antagligen ut på förlossningen också, för många timmar passerade och jag sov emellanåt och bara väntade på att slutskedet skulle börja.

När det väl gjorde det fick jag bedrövligt ont igen, onaturligt ont tyckte jag, ville ge upp, dö, skrek, kräktes, stortjöt... Höll på i ungefär tre timmar och BM retade upp mig ordentligt med att säga att jag inte tog i ordentligt, när det var precis vad jag gjorde. Jag tog i så jag trodde jag skulle dö.

Det slutade med ett klipp, för min bebis blev trött sa dom. Det var hemskt många sköterskor och läkare i rummet tillslut, en som tryckte på min mage, en som tryckte upp mina ben, en som höll koll på bebisen och diverse andra. Tydligen sa BM till mig att nu måste jag ta det försiktigt för huvudet är nästan ute, men jag hörde inte detta pga all dramatik och smärta och ångest så jag tog i och då sprack jag...

Upp till operationen för att sy, förlorade 2 liter blod, blev nedsövd och fick sedan ligga på IVA 4 timmar för att vänta på att bedövningen skulle släppa i benen. Låg och grät och ville bara träffa min älskling och min son! Visste inte ens hur han såg ut! Hela förloppet från att slemproppen gick och värkarna startade, till att jag hade sonen ute i världen tog ca 30 timmar.

Tillslut fick jag komma ner till dem och jag kände bara lycka och kärlek. Har aldrig sett en finare bebis och jag var så stolt och glad. Min älskling var så bra stöd genom detta som gick, och han säger att han aldrig varit med om något värre än när jag led så mycket och han inget kunde göra.

Nu har vi i alla fall kommit hem från BB, det är jobbigt och jag har hemskt ont i de nedre regionerna, blir ledsen för att jag inte kan ta hand om min son så mycket som jag vill! Men det är bara att vänta på att tiden skall läka de fysiska skadorna och ta det lugnt.

Trots att jag känner mig väldigt traumatiserad av denna upplevelsen älskar jag såklart vad jag fick ut av den och har aldrig känt större kärlek till någon än min lilla Sam. Älskar min familj så jävla mycket. <3