Vet inte om jag får en överdriven reaktion eller inte.. Men min pojkvän har ett ex som begick självmord för 10 år sedan. Han har en hel kartong fylld med bilder, brev och minnen från henne i källaren och bara det känns svårt för mig att acceptera. Han har på fyllan en gång för ungefär ett halvår sedan jämfört mig med henne och sagt att han ibland önskar att jag hade varit mer som henne. Och för någon natt sen så vaknade jag av att han satt och grät framför datorn. Gick upp för att fråga vad det var och såg bara att det var hennes syster som han satt och chattade med och att han hade skrivit "hon ville ha ett barn..". Det där med att hans ex ville ha ett barn med honom är något han har gått och grämat sig över i några år eftersom att han sa nej och det var strax efter det som hon gick bort.
Problemet här är att jag känner en stor ilska över detta, förstår inte varför han måste leva kvar i det förslutna. Blir osäker på om det verkligen är mig han VILL vara med eller om han bara har valt att stanna nu eftersom att jag blev gravid och det kanske känns bekvämt. Det känns sådär att han måste sitta och gråta med sitt ex syster över facebook och nu vill han träffa henne över några öl så de kan prata om livet i sig. Vad ska jag göra?! Ska jag bara låta det vara, eller ska jag ta upp det här med honom? Allt började snurra i huvudet på mig och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen just nu...
Säg bara att han får välja, exet som tog livet av sig eller dig.. han har ju inte alls gått vidare låter det som, förstår om det inte är kul för dig att han sitter o pratar om o saknar sitt ex som han "vill" ha barn med, tillomed sitter o gråter över henne, han lär ju bestämma sig för o vara i nutiden eller leva kvar i dåtiden, är ju inte kul för dig. sätt dig o prata ut med han även fasst det kan vara svårt att prata om henne så måstes det ju göras... <3
Usch så jobbigt det låter:(Men det är trots allt 10 årsen det hände,Han måste ju släppa det någon gång och gå vidare med sitt liv.Han kan ju aldrig få henne tillbaka iallafall.Sen kan jag ju förstå han att han fortfarande kan vara väldigt ledsen och det har han klart rätt att vara oxå,men det skall ju inte gå så långt att du inte mår bra utav det.För jag antar väl inte att han vill förlora dig oxå.Berätta för han hur du känner för det är inte meningen att erat förhållande ska bli lidande,det är ju trots allt 10 årsen och han måste inse att han aldrig kommer få henne tillbaka.Jag förlorade min bästa killkopmis för fem årsen,visst så vill jag bara sätta mig ner och gråta ibland men jag skulle inte visa det för min man.Livet måste liksom gå vidare hur svårt det en är .
Jag tänker rent spontant att jag skulle finnas där och stötta min sambo genom hans sorg, hjälpa honom att acceptera hennes bortgång och finnas där om han behöver. Jag skulle inte bli arg för att han är ledsen och sörjer en person som han älskar. Å jag tror inte att han har tagit dig som ett andra val, men att han saknar kvinnan som han levde med tidigare. Tycker du det är för jobbigt att vara stöd som honom och finnas då han vill prata om henne och sin sorg så kanske du kan hjälpa honom att uppsöka professionell hjälp, en psykolog eller kurator hade kanske varit bra. Även om han haft kontakt med liknande tidigare så verkar de vara aktuellt igen för honom att få bearbeta lite till.
Jag förstår att du kan känna dig svartsjuk, men försök att vända på det om det var du som var i hans kläder. Nog hade du velat ha stöd från honom då?
kan va så han söker ett avslut nu när du blvit gravid mycket händer i oss när vi väntar barn. och det är klokt låt honom hållas och va ett stöd till han istället hon är ju inget hot för er hon är ju död. sluta med dom svartsjuka idéerna dom kommer du ingen stans med när någon sörjer det måste få ta sin tid.
Ser att alla har lite delade åsikter om detta. Själv tycker jag att du ska prata med honom om det, tala om för honom hur du känner. Man tycker ju att han borde kommit över det i och med att han valde att vara med dig. Hoppas det löser sig. Kram
jag anser att ärlighet o uppriktighet är a och o i ett förhållande och att du borde prata med honom om detta. det 'r ju viktigt att du får ett ärligt svar från honom. Om inte annat för din o bebisens skull för att gå och inte veta ger dig förmodligen mer psykisk stress än att få höra ett negativt svar?
Nu hoppas ja självklart att du inte får ett negativt svar men jag personligen hade hellre velat veta sanningen oavsett om de var possitivt eller negativt för min del än att inte veta alls. ja hade tyckt de var skit jobbigt.
Håller tummarna för dig
och som många här nedan skriver, han kanske behöver prata med en kurator eller liknande för att kunna bearbeta sorgen. för de verkar inte alls som att han har fått den hjälp han borde ha fått vid hennes bortgång.