Bröllop- 65 mil hemifrån vecka 40

Varning får långt inlägg!

Det är så att en vän till mig,(vi var/är? bästisar och haft relativt god kontakt nu, jag känner ibland att vänskapen inte är som innan pga det ni får läsa nedan)  som jag känt sedan jag gick i 7 klass (är 27 år idag) ska gifta sig i slutet av augusti.
 

Först var det meningen att jag skulle vara tärna på bröllopet men det kände jag var lite för mycket. Hon frågade mig i typ februari men då jag är/var gravid vid tillfrågandet tackade jag nej. Berättade i september att jag var gravid, och hon berättade i typ novemer att de skulle ha bröllop i augusti.
Förklarade att jag vet inte om jag/vi kommer, beror på omständigheterna. Dessutom brukar ju tärnorna ordna möhippa och det kände jag att det vill jag inte göra, hade mycket i skolan och sen när man är gravid så kände jag bara att det blev 2 much. Kanske kan tyckas ego av mig men det är inte något jag hymlar med. VIll ju att hon skulle få en fin och genomtänkt möhippa. Att dessutom planera den 65 mil från henne och hennes vänner som bor runt henne och jag inte känner någon gjorde också att jag kände att det helt enkelt blev för meckigt-tidsmässigt och energimässigt.

Anyways. Nu är det  dagar till bf. Längtar som tusan!
Vi har pratat om hur vi ska göra med bröllopet. Min sambo är helt emot att åka så långt med ett så litet barn. Man hade givetvis fått åka dagen innan. Jag är kluven. Vill väldigt gärna åka till bröllopet men samtidigt känner jag att jag vet inte om jag har energin att åka iväg, så långt, bo på hotell med det lilla barnet´och inte kunna åka hem om man vill....
Detta är förklarat för henne. Hon blev givetvis jätteledsen, vet inte om hon hade jättemycket förståelse för detta och vet fortfrande inte till 100% hur hon känner. Hon tyckte jag var alldeles för negativ, bara såg problem. Kanske ör det sådan jag är som person men samtidigt vill jag ju inte ljuga, tänk om det är något med bebis, h*n blir sjuk, jag mår dåligt, h*n har kolik mm.
Försöker fokusera på det som är här, nu. Barnet i min mage och förhållandet med sambon.

Känner att familjen kommer liksom bli prio 1 framöver. När jag sa detta så säger hon något i stil med "ja, vi prioriterar visst olika". Ja det gör vi väl då svarar jag. Hon besvarar dettta med att säga att hon minsann skulle göra "vad som helst" för att komma på mitt bröllop. Då får jag dåligt samvete, är jag en sådan usel vän? Ringer gråtandes till en annan vän (som har barn). Hon tycker inte alls att jag ska ha dåligt samvete, jag var ju ärlig. Men jag kunde inte hjälpa det. ..
Jag blev så arg och ledsen. När jag talade om detta för sambon blir han riktigt arg. Nästa dag pratas hon och jag vid igen. Försöker förklara att jag inte är negatvi, att jag vill komma men att jag ändå vill förbereda henne på att det kanske inte går, så att hon vet. Är det fel gjort?

Samtalet ägde väl rum för cirka 1 månad sedan. Efter detta samtalet känner jag mig... lite ledsen varje gång jag pratar med henne, och arg samtidigt för det kändes som att hon itne alls förstår mig och min sutiation.

Hur hade ni gjort? Hade ni åkt till bröllopet, så långt med bebis?