ofta orolig...tabu tankar

Hej allihopa! Jag har ett problem som jag haft sen jag blev mamma första gången 2012 men detta problem blir bara värre och värre känner jag. Här inte velat ta upp det med mer än sambon i tron om att folk tycker jag är knäpp.. Det är så här att jag är orolig dagligen att något ska hända mig eller framför allt mina barn något. Det är fruktansvärt jobbigt för dagdrömmer (oftast när jag kör bil) att vi råkar ut för en olycka eller andra hemska scenario där ett utav mina två barn dör. Det slutar ofta med att jag börjar gråta av tankarna. Eller en tanke är att jag får någon dödlig sjukdom och har bara några månader kvar att leva osv. Ja jag märker ju själv när jag skriver att detta kanske inte låter friskt för fem öre men det är inget jag kan undvika. Är livrädd att jag inte får se mina barn växa upp eller att jag förlorar ett barn och måste leva vidare med den sorgen.. hade jag förlorat båda hade jag inte ens funderat på att orka leva vidare. Usch vilka hemska tankar va?! Det är inte så att jag är hönsmamma och inte låter dom roa sig för att jag är rädd att dom ska skada sig, absolut inte. Utan det är mest tankar kring bilolyckor och i mitt fall att jag ska få tumörer eller någon annan hemsk skjukdom som jag inte skulle klara mig ifrån... Min son som är 2 1/2 år har sitt sovrum på övervåningen och när han var 18 månader kanske? Så skulle vi flytta upp han dit, den kvällen spydde han så när jag satt i vardagsrummet där nere hörde jag bara ett gurglande. När jag sprang upp låg han på rygg och kräktes i munnen.. han vände inte huvudet! Då blev jag livrädd att jag inte vågade ha honom där så vi drog ner sängen till vårt sovrum igen. Nu har vi en dotter på 9 månader och det är jättetrångt i vårt sovrum men i och med att jag inte kan slappna av om han ligger där uppe själv så har vi flyttat upp hela familjen på övervåningen.. vi ligger alltså just nu i vardagsrummet på övervåningen.. jag blir lugnare av det så antar att det går bra då.. eller överreagerar jag? Dom här mardrömmarna och ångesten av att nåt ska hända kommer oftast när jag ska sova. Ibland kryper jag ner till min son (flickan sover alltid bredvid mig) bara för att ge all kärlek jag kan ge ifall nåt hemskt skulle hända. när jag sitter i bilen med så måste jag kolla i bakspeglen så dom verkligen sitter där för är livrädd att jag ska ha glömt något barn hemma själv ? Inte troligt men en rädsla!! långt inlägg och jag vet inte riktigt heller vad jag vill få fram. Kanske nån som känner igen sig i nåt av det jag beskriver? Tycker ni jag ska prata med bvc sköterskan? Kan hon hjälpa mina hemska tankar tror ni? eller mina systrar som själv är mammor? Usch vill inte framstå som helt galen men tankarna behövde komma ut kände jag.