Jag är född 82 och lever ihop med min fina lilla familj: man och underbar dotter född i maj-11. Hon kom till på 4:e försöket och graviditeten var komplikationsfri. Tjejjan föddes i ett rasade tempo i 37+0 och både mamma och barn mådde bra. Nu har vi försökt få till ett syskon sedan 12-2012. Det har varit en lång väntan, speciellt för nån som gillar att planera... som jag. På 10:e försöket blev vi så äntligen gravida och lyckan var stor! Jag mådde som förväntat med mycket illamående, dålig mage, stora tuttar, trött - ja allt som jag kände med dottern. Därför var chocken enorm när jag på ett "tidigt UL" i v10 fick veta att barnet varit dött länge och allt jag bar på var en hinnsäck och den hormonproducerande gulekroppen. Skrapning gjordes 10-2013. Nu är vi på det igen och jag hoppas så att vi kan få "förtur" i bebislotteriet. Vill inte vänta ett år till (eller mer) för att ens bli gravid... Men situationen vi har gått igenom har även lärt mig hur lite man kan bestämma och hur lätt saker kan glida en ur händerna. Aldrig har jag uppskattat min lilla tjej mer än nu...! Har förresten en jämn och fin cykel och använder mig av tempning som jag gillar skarp! :)