Förlossningskräck

Jag antar att det finns fler här en jag som lider av förlossningskräck? Hur har ni blivit mottagna?

Det verkar som det är tabu det här... "kvinnor har fött barn i evigeheter..." "postiv smärta (bland det värsta och skrämmande jag har hört) "du känner inte att du spricker" (hur ont har man inte då innan!)

Själv är jag riktigt rädd för smärtan samt att det inte känns så kul med det som händer i underlivet

14 år sedan ´

Sv: Förlossningskräck

Hejsan!

 

Vill bara tala om att jag inte är ett dugg rädd för förlossningen, ibland kan det gå som en dröm. Mitt första barn tog 5 timmar från början till slut och barn nummer 2 kom på ca 1,5 timme och två krystvärkar! Kommer inte ens ihåg att det gjorde ont (fast jag vet ju att det gjorde lite ont, men det var fullt hanterbart) och jag hade inte ens någon bnedövning, inte vid någon av mina förlossningar.

Lycka Till Allihop

14 år sedan ´

Sv: Förlossningskräck

Jag är i vecka 23+2 och jag vet precis hur du känner det. Jag har fött två barn men det var många år sedan (väntar en liten sladdis) och tyvärr måste jag erkänna att jag fasar mer för förlossningen den här gången än de två tidigare. Första gången låg man och tänkte "det kan inte bli värre", andra gången tänkte man "det kommer att bli värre", men den här gången är det kanske åldern som spelar in i oron också.

Väldigt få förlossningar blir som man tänkt sig (eller snarare hoppats) men de blir sällan (tack och lov!) dessa skräckscenarion heller. Prata med din bm, de är ju experter på det här området. Jag har hört att vissa som varit alltför skräckslagna fått kejsarsnitt istället, men jag vet inte om det är så mycket bättre - det kan ju gå snett där också och det tar ju längre tid att återhämta sig. Jag funderade själv på det alternativet, men jag har hört från andra som fått kejsarsnitt att det tog flera veckor innan de kunde röra sig normalt och bära/lyfta igen. Om de däremot passade på och fettsög och snyggade till magen lite efteråt...

Det bästa av allt är att man förtränger hur det var (smärtan o s v) så snart du har din lilla baby i dina armar, det lovar jag. Lycka till.

14 år sedan ´

Sv: Förlossningskräck

 Jag vet inte om det är jag som är konstig eller vadå. Men ja. Visst gör det ont att föda, det tyckte ju jag också. men jag tyckte spänningen under tiden som förlossningen pågick var på en lite lite högre nivå än smärtan. Dessutom så glömde jag bort all smärta direkt när jag fick min son i famnen. Och nu bara längtar jag tills min nästa förlossning!

14 år sedan ´

Sv: Förlossningskräck

Jag kan absolut förstå människor med förlossningsskräck. Om man tänker efter så är det ju helt sjukt att det ska ut en gigantisk bebis genom det där lilla minihålet?

Och visst fasen gör det ont. (har fött ut en 4.5kg bebis utan någon som helst smärtlindring. Det tog 24 timmar och det fanns inte ens lustgas där jag födde, en klinik i japan) Sen upplever alla kvinnor smärta olika. Det finns normal förlossningsrädsla som nästan alla kvinnor känner lite grann iallfall under perioder i graviditeten, och sen finns det extrem förlossningsrädsla där ett planerat kejsarsnitt helt enkelt är enda utvägen.

Själv föredrar jag en 24 timmars förlossning utan så mycket som en alvedon. En förlossning där man har kontroll över vad som händer och vet att kroppen får jobba i fred så som den är programerad att göra automatiskt. Det lustiga är att det faktiskt inte är en läskig smärta. Värkarna är inte så roliga men själva födandet är en helt annan grej. Då är man så sjukt fokuserad och inne i sin igen kropp att det inte ens gör ont! Det strechar och känns lite konstigt kanske, men inte smärtsamt. Det är iallfall hur jag upplevde det. Det kan iofs vara för att min kropp fick 24 timmar på sig att tänja ut sig och klara av en 4.5kgs bebis...

Vissa föder ju fort och hinner inte riktigt med och då sägs det att det gör rätt ont och att man spricker en hel del.

ok nu kanske det här inte blev ett peptalk som det var tänkt att bli..

mitt förslag är att du läser på! läs boken: "att föda", den är grym och beskriver varenda liten detalj med massor av olika förlossningar, allt från vaginalt till kejsarsnitt till smärtlindring till dödfödda förlossningar. Ja det låter hemskt! men läs! ju mer du vet desto säkrare blir man. Desto mer vet man vad man har att vänta sig. Och NÄR du har läst och vet allt.. DÅ kan du få reda på om du har riktig förlossningsskräck. Och isåfall så ska du se att du och din mvctant kan komma på ett bra alternativ för dig.

Information är underbart. Att veta allt är underbart. Sen kan du ALDRIG föreställa dig hur det är på riktigt. Men att föda barn är det mest otroliga du kommer vara med om i livet. Hur det än går till. Du kommer ha en liten bebis sen och då spelar ingenting annat någon roll. :)

Måste förresten påpeka att alla kvinnor är olika och har man riktig förlossningsskräck så brukar man absolut inte vilja veta någonting om förlossningar utan bara panikgråta sig till ett kejsarsnitt på en gång...

14 år sedan ´

Sv: Förlossningskräck

Det jag egentligen är mest rädd för är att inte ha full kontroll över min egen kropp..tror inte ja vågar lita på andra:p

14 år sedan ´

Sv: Förlossningskräck

Om man inte klarar av smärtan och tuppar av så kommer BM och/läkare att besluta om kejsarsnitt eller sugklocka för att få ut bebis.

Din kropp är skapad för det här och du bestitter enorma krafter!

Jag väntar mitt första och var med på min bästa kompis förlossning, hon var hysteriskt rädd innan.

Det är din förlossning och all rädsla skall tas på allvar.

Själv är jag inte rädd för smärtan utan för att bli förbigången och att inte tas på allvar. jag har haft ett stadigt samtal med min man om mina (och hans) förväntningar och att han ska föra min talan när jag inte kan eller inte blir tagen på allvar.

Se till att du får hjälp och stå på dig!

Lycka till och tänk på det underbara efteråt!

14 år sedan ´

Sv: Förlossningskräck

Jag känner som många andra, jag är i v 33 och smärtan är inte mitt största problem utan det är personalen som kommer vara runt omkring mig. Jag vet inte hur det kommer att bli eller vilken bm jag får när jag väl ligger där. Men jag hoppas att de lyssnar på mig, inte pratar "ovanför" mig eller på något sätt gör så jag känner mig dum över att vara där. Jag har hört så många konstiga historier om personal på förlossningen som är nonchalanta och inte lyssnar på ens önskemål. Jag hoppas att allt kommer att gå jätte bra för alla men jag har fått ett intryck av att personalen bara bryr sig i att barnet ska komma ut, sedan spelar det ingen större roll för dem hur den kommer ut eller vilka önskningar du som föder har.

 

Men lycka till alla och hoppas det går bra....

11 år sedan ´

Sv: Förlossningskräck

Hej! Väntar mitt andra barn, mitt första är nu fem år. Ska föda med planerat snitt för min förra förlossning var hemsk, dom drog fast honom i bäckenet och klippte ett dubbelklipp och hängde sig över magen och drog ur honom, förlorade tre liter blid och vaknade upp på intensiven utan barn. Han låg på neo med kramper och blödning i huvudet. Vi mår båda bra nu och jag är fri från min panikångest som smög sig på efter händelsen, men som ni förstår blir det snitt;) läkaren kastade sugklockan och skrek att det inte går dra mer! ( det var en gynspecialist). Hon sa: - jag säger upp mig efter detta! Dom skrek åt mig att jag var för vältränad, att jag tryckte fel, och jag kände mig verkligen som i en skräckfilm! Detta var i Borås sommaren 2007.

11 år sedan ´

Sv: Förlossningskräck

Hej ! Väntar ännu på ett positivt grav.test , men jag har redan börjat fasa inför förlossningen .. Kan ju tilläggas att jag har eventuellt Asperger och därför ett starkt kontrollbehov , plus att jag har en grym sjukhus- och sprutfobi.

Så jag är inte rädd för smärta och så , jag är mest bara rädd för miljön , människorna och vad dom kommer behöva göra med mig ..

Min absolut största skräck är att det ska bli kejsarsnitt .. Baserat på tidigare erfarenheter av sjukhus och hur jag reagerat när minimaliska medicinska ingrepp utförts på mig så är jag rädd att jag mer eller mindre kommer gå in i en grovt våldsam psykos om ett kejsarsnitt måste utföras på mig .. Helt utan överdrifter , tyvärr .. Det bästa exemplet jag har är den gången jag skulle sövas för att laga två tänder (har lika stor tandläkarfobi). Det tog mig en timme att byta om till patientsärken för det första. Sen tog det en lång stund att ens få in mig i salen där vi skulle hålla till , och när dom väl fått mig att bara luta migm mot båren jag skulle ligga på så stod jag och skrek rätt ut flera gånger så högt jag kunde. Tillslut kunde dom mer eller mindre lyfta upp mig , jag skakade och grät hysteriskt , och så fort dom lutat ner mig så skyndade dom sig att få på mig narkosmasken.

All denna rena panik , bara för att sövas och laga två tänder ..

Så ja , jag befarar att jag kommer tappa fattningen helt och hållet , om dom säger att dom ska skära upp magen på mig och dom vill att jag ska vara vaken och bara bedövad medans dom gör det ..

 

11 år sedan ´

Sv: Förlossningskräck

Jag har inte förlossningsskräck och visste inte om det var en bra eller dålig idé att läsa denna tråd, men läste ändå.

Jag börjar närma mig min förlossning (bf om 3 veckor) och har i flera veckor funderat på den mycket. Mest rädd är jag för kejsarsnitt och blev överlycklig när jag för någon vecka sedan fick veta att lillen i magen vänt sig med huvudet nedåt (både brorsan och brorsans försfödda var sätesbebisar som föddes med ks) fastän h*n inte ännu heller fixerat sig. Men bebisen är så lugn av sig att h*n knappast kommer att vända sig fel numera!

Huh, har fällt en hel del tårar medan jag läst inläggen här, de flesta två år gamla. Är både rädd (men inte skräckslagen) och förväntansfull. Som någon annan skrev så har jag heller aldrig brutit några ben och egentligen inte känt riktig smärta nånsin, så jag vet inte hur jag hanterar smärta. Jag hoppas på att kunna koncentrera mig på andningen och att slappna av under värkarna. Det ska också vara min fästmans uppgift under förlossningen; att påminna mig (och sig själv) att andas djupt och slappna av. 

Nu stannade tankarna helt av i mitt huvud, skulle bara vilja att det kom igång snart så jag fick träffa vår krabat! Så här går det för mig; som en pingpongboll mellan rädsla för förlossningen och en extrem önskan att äntligen få träffa bebisen! Jag tror nog det går bra till sist. Som min mamma sagt flera gånger till mig så har ingen ännu blivit kvar inne i magen utan alla har kommit ut på sätt eller annat :) Och det är ju det vi vill, ha våra barn!