Äntligen...

.... Efter 3½års försök och efter 2½års utredning hos läkare och tabletter, sprutor och undersökningar, och 1 misslyckad provrörsbefrukning, vart jag, VI äntligen gravida. Än så länge har jag inte fattat det ännu. Det är så väldigt overkligt. Dessutom är det utan hormontabletter, sprutor, provrörsbefrukning. Det skedde NATURLGT! 

En av mina kollegor sa idag att; OJ, det syns! E det inte lite tidigt? Jo egentligen borde det väl vara det men jag kan bara instämma att människor i min närhet etc kan nog inte längre undgå min lilla puttande mage hehhe.

SÅ för er alla som ännu inte lyckas eller ge inte upp. Se till att stanna upp och ta hjälp av alla människor omkring dig, er, att hantera det som sker. Hoppa inte bara på nästa tåg, utan berarbeta det som skett, det som sker och det som kommer att ske. Har ihop med mins sambo gått hos kurator sedan i våras 2010. Det är jag väldigt glad för. Det har hjälpt oss att landa i allt. Och inte tappat bort OSS. Vårat förhållande ska ju gärna inte gå sönder som det gäran kan göra i sådana här lägen.

Visst än är det tidigt att roppa HEJ. Men dettta är för oss ett stort steg i rätt riktning. Psyket spelar även en ett spratt under sådana här behandligar.

Lycka till alla ni andra. Här finns alltid en famn, ett örat att komma till om det skulle behövas.

KRamar från mig och moin lilla skruttgroda ;)