Ständig orolig :(
Om 17 dagar är det dax för RUL, då kommer jag vara i v20. Har innan gjort ett VUL i vecka 9 och ett KUB i vecka 12, på båda såg det fint ut med bebis. Nu är det som sagt snart dax för RUL och jag är livrädd att de ska hitta nått fel, att bebis lever de vet jag, jag känner han/hon flera gånger om dagen. Rädslan handlar mest om att de ska se nått fel på organen tex hjärtat eller njurar:( det känns som att detta är för bra för att vars sant, att jag är gravid,mår bra ibland är jag så glad så jag får dåligt samvete och känslan av att något faktist kan va fel kommer över mej. Har redan börjat få lite saker från släkt och vänner till bebis och jag blir så glad samtidigt vill jag bara lägga undan sakerna för att i te glädjas för mkt. Min sambo gläds massor och tycker jag överdriver. jag ska ta upp detta med min BM nästa gång, grejen är bara att min BM blev akut sjukskriven och jag har tydligen fått en ny som jag aldrig träffat, har bara pratat i tele med henne lite snabbt och hon kändes inte rätt. Så är det någon mer som kan känna igen sej? Eller är jag bara dum och konstig som känner så här
Sv: Ständig orolig :(
Hej! Grattis till lillen :)
Hur gick det med din nya BM? Kändes det okej när ni träffades eller har du bytt? :)
Jag tror det är helt normalt att oroa sig. Jag är bara i v7, 6+4. Jag oroar mig konstant. Är så rädd för MF eller att ngt ska vara tokigt på de lilla knytet. Ska till läkaren imorrn då jag redan innan va genom stressad o nu ännu mer för jag går och oroar mig konstant. Tror det kanske blir lite lättare efter jag fått vara på första ul och se den lille. Just nu känns det ju inte som att ngt är där. Förutom att ingen mens o brösten ömmar samt lite molvärk då o då. Va du lika orolig i början på din graviditet?
Sv: Ständig orolig :(
Och nej, du är absolut inte dum eller konstig!! :)
Gravid för första gången efter en IVF behandling
Hej,
Du är inte alls dum! Jag går också i ständigt oro. Förlossningen är beräknat till 1 juli och jag är i vecka 6+4. Så jag har några nerverande veckor framför mig. Jag tänker också som du, även om jag klarar första trimestern utan några större problem så oroar jag mig för det framtida ultraljudet kring vecka 20-25. Tänk om de hittar nåt?! Usch! Sen säger alla vännerna: det kommer att gå bra! Ja men hur vet de det? De fattar inte vilka risker det är att vara snart 37 och gravid med sitt första barn...
Jag har inget konkret jag kan trösta dig med mer än att jag kan säga att du inte behöver känna dig dum alls! det är nog väldigt vanligt att som gravid kvinna att oroa för det som ska komma skall.