Gravid och ensam
Hej!
Jag är gravid i vecka 15 med beräknad förlossning 19 december. Jag har tidigare varit väldigt osäker på om jag ska behålla barnet eller inte eftersom min pojkvän, som jag varit tillsammans med i 3 och ett halvt år, sagt att han kommer lämna mig om jag tänker behålla det.
Jag har velat fram och tillbaka väldigt mycket och till och med haft abort-tid inbokat men ångrat mig i sista stund. Jag känner att jag helt enkelt inte klarar av att göra en abort, även om jag verkligen önskar att jag skulle varit stark nog att klara det för min killes skull.
Jag har nu kommit så långt att jag ändå beslutat mig för att behålla barnet, vilket jag känner mig lycklig över, men nu har även min pojkvän lämnat mig så jag känner mig samtidigt väldigt ensam.
Det skulle vara skönt att komma i kontakt med personer i liknande situationer, hur ni känner och tänker och dela tankar och upplevelser! :)
Sv: Gravid och ensam
Hu stackare. Lider med dig. ❤️ Styrke kramar.
Sv: Gravid och ensam
Grattis till bebisen! Och givetvis en massa styrkekramar.
Jag var själv i samma situation när jag blev gravid 2012 och min sambo sedan två år valde att sparka ut mig. Det var ett otroligt tufft år med många upp och ner gångar och det är oerhört svårt att säga hur det kommer bli för dig. Det är lätt att försöka intala sig rationella saker och försöka ställa upp allt till ett logiskt scenario, jag å andra sidan var ett hormonellt vrak under största tiden. Min gubbe var inte redo för att bli förälder, men när han stod med bebisen i famnen på bb så sa han att det kändes som en kalldusch, eller ett uppvaknande om man så vill, för han ville inte vara någonannanstans än hos oss då. och så blev det. Vi flyttade ihop strax efter Saga föddes och är i startgroparna för ett småsyskon.
Det kan bli oerhört tungt, men jag vet många starka kvinnor som har klarat det hur fint som helst :) jag tror att du kommer att klara dig galant :)
Sv: Gravid och ensam
Tack! Och tack för att du delar dina upplevelser med mig.
Jag tvivlar inte på att jag kommer att klara det, jag har trots allt stöd från min mamma och även hans mamma. Jag kan också förstå hur han känner och tänker, han är helt enkelt livrädd och har panik och han känner också att det är så mycket som han vill hinna med innan han skaffar barn. Jag tror att det är precis som du säger, att för killen blir det inte på riktigt förens bebisen verkligen kommer, det är ju stor skillnad för oss som får gå igenom resan som vi gör och bära på bebisen.
Jag försöker tänka lugnt och som du säger rationellt, men blir så orolig att bebisen ska ta skada vid att jag mår dåligt att jag mår ännu sämre. Det hjälper dock att prata om det med nära och kära och det försöker jag hålla mig till.
Jag försöker tänka att det kan kännas ensamt nu men att om ett halvår kommer jag aldrig mer behöva vara ensam. Tack för att du skrev och delade med dig, det kan kännas skönt att veta att man inte är ensam om att vara med om något sådant här och vad skönt att det i slutändan löste sig för dig, all lycka till er i framtiden! :)