Det går ju upp och ner i ett förhållande och speciellt efter att man fått barn tycker jag. Man har svårt att hinna med att vårda förhållandet. Man får försöka ta vara på det lilla i vardagen. En spontan kram eller puss kan göra så mycket. Hålla i handen på en promenad. Laga mat som man vet den andra uppskattar. Eller ta en dusch tillsammans. Allt detta går ju även att göra utan barnvakt :) Fortsätt också prata om det så ni liksom drar åt samma håll. Det kommer gå bra ska du se! :)

Det är fler, tror mig! Vi, eller jag mer, känner sådär. Ibland kommer tanken, har jag verkligen valt rätt? Vill jag leva med han resten av mitt liv? Kan gräset vara grönare på andra sida? Men det gäller att se det positiva, inte bara det negativa. Och visst, känslorna kan gå upp och ner, så är det. Sen när man har småbarn är det svårt att ägna lika mycket tid och kärlek åt varandra som man gjorde förr. Som den andra skriver, gå bara en promenad. Överraska varandra med något så enkelt som middag, rosor på sängen eller nåt sexigt i sängen kanske? Nåt som gör den andra glad, kanske även upphetsad och verkligen få den där känslan "Dig vill jag ha!" Låter snuskigt men du förstår nog :) Hoppas det löser sig för er!

Vi har haft två tuffa år, det första med förlossningsdepression där han inte förstod mig alls, det gick så långt att när jag kom ut i arbetslivet igen så träffade jag på en annan, blev kär och ville verkligen bryta upp. Fysiskt hände det inget mer än en kyss och sen berättade jag allt. Sen dess har vi kämpat, och kämpar än men det går faktiskt framåt. Gnistan är inte fullkomlig men den kan bli. Och varför stressa över att allt inte är perfekt med rosa moln hela tiden? Vi har slutat ställa så enorma krav på hur vi tycker det ska vara.

Vi tappade gnistan ordentligt när dottern kom, allt vi pratade om var barn och barnsaker, vi hade inget annat att prata om. Men när vi bestämde oss för att ta tag i det, göra saker tillsammans och saker var för sig ( så man får lite annat att prata om) så vart det mycket bättre. Vi gick även och pratade med familjeenheten här i stan vilket jag tyckte hjälpte väldigt mycket. Man får försöka ta till vara på dom stunder man har tillsammans och inte ha såna krav på att allt ska vara perfekt, man har ändå gått från ett förhållande till att bli en familj. 

Skönt att höra att det är fler som känt såhär. Jag vet ju att vi inte är ensamma men det känns lite så när man väl är uppi det. Ikväll har jag förberett middag och fina kläder när mannen kommer hem, utan att han vet. Det ska bli mysigt!

(Få jag bara lägga till ett par ord)

Sen tror, eller vet rättare sagt, jag att det är otroligt viktigt att man hittar på saker för sig själva oxå. Att man har sitt egna fritidsintresse, eller bara jobb. För när jag gick hemma arbetslös utan intresse eller någon som helst fritid utan satt bara i soffan å tyckte synd om mig själv.. Herregud jag kastade skor efter han i ilskan!! Men nu när vi båda har jobb, jag har mina hundar, han ha sina maskinar, de är dagis, de är allt möjligt på dagarna.. Vilket skillnad! Nu är vi glada att få träffa varandra å tar vara på alla minuter vi få ses!