Jag måste bara få skriva av mig om en händelse från häromdagen.
Hoppas ni orkar läsa och kanske till och med känner igen er?
Vi kom precis hem från att ha kollat på en ny lägenhet och svärmor satt snältt barnvakt åt vår lilltjej undertiden (som sov när vi gick)
Jag hörde redan i trappuppgången att en bebis skrek och kände direkt igen att de var våran.
Kom innanför dörren och möttes av svärmor och min gallskrikande lilla tjej som var helt röd i ansiktet och panikslagen.
Hon skrek så jädra högt och gällt så hon blev alldeles hes.
Av ren reflex tog jag henne självklart direkt i mina armar för att försöka trösta och sa då högt "shit så här har hon aldrig någonsin låtit förr"
Vilket är sant, jag har aldrig hört henne skrika på de där sättet tidigare eller vara på det sättet.
(vilket jag som mamma vet eftersom jag är med henne 24/7 och vet vilket skrik som är för mat, för trötthet osv)
Och då rycker pappan in med ett ljug och säger joda så har jag då hört henne förut...
Varav svärmor snäsigt säger "då har du då inte hört mycket skrikande du inte"
NÄHÄ???
Vafan det är mitt första barn, klart som fan jag inte hört bebiar skrika särskilt ofta men jag har då hört min egen i snart 3 månader och säger de att jag aldrig hört henne så förr.
Vilket tydligen var så otroligt fel av mig å säga då hon sprang ut snabbare än attan.
Sen fick jag höra utav sambon att de var dumt av mig att säga så högt och att jag fick hans mamma att se dum ut som om hon gjort dottern illa typ.
Vilket inte alls var syftet i min mening.
Jag blev ju sjävklart rädd och lite panikslagen när jag kommer innanför dörren och hör min dotter skrika som aldrig förr, har jag då inte rätt att reagera på det sättet utan att bli ifrågasatt?
En nybliven mamma liksom som tydligen handlat fel...
Eller?
(kan ju tillägga att något var verkligen fel då hon fortsatte skrika i två timmar med någon enstaka pause och var verkligen otröstlig, så har hon aldrig varit tidigare. hon har inte kolik och "skriker" enbart när hon vill ha mat snabbt eller när hon är trött...)
Jo jag skickad väll ett ursäkts sms efterråt på sambons order..
Fick till svars att de inte gjorde något och att hon hoppades att dottern mådde bra.
Hon har dock inte visats sig här sen dess lr ringt, (tre dagar sen) vilket brukar va ovanligt..
Men herregud, vad dumt sagt av din sambo, klart du har rätt att ifrågasätta varför din dotter, som du är med dygnet runt, skriker värre än någonsin förut. Om något hänt eller vad! Det är ju bara du som vet vad som är normalt och rutin för henne, eftersom ingen av de andra är med henne dygnet runt. Baah. Skulle jag lämna bort mitt kryp när han föds till ex min mamma och han illvrålar när vi hämtar honom skulle jag självklart bli orolig och fråga om något hänt, utan tvekan. De KAN ju faktiskt tappa barnet alt barnet blir sjukt akut. När de är så där små är ju skrikandets olika nyanser det enda man har att gå på. När jag var liten skrek jag som en stucken gris ett dygn, mormor o farmor sa till mamma att inte oroa sig (jag skrek värre) så de sökte inte vård för mig. När jag väl slutade skrika fick jag hög feber och de åkte in - då visade sig att båda mina trumhinnor spruckit av svår öroninflammation. Jag var några månader gammal då. Så, jag tycker inte att du överdrev din oro.