vi gled ifrån varandra dom första månaderna, för jag ägnande all min tid till sonen. så sambon blev väldigt ledsen o trodde att jag inte ville ha han längre=( men jag satte mig ner o prata me han o berätta att jag vill absolut inte lämna han men bebis tar all min tid nu ibörjan innan vi fick in rutinerna. men nu e sonen 15månader o vi e världens lyckligaste familj o ska äntligen gifta oss 25 augusti innan vi börjar bebisverkstan igen=)

Jag å min sambo gled ifrån varandra i början eftersom  jag fick en deprestion(stavning) men vi hittade till varandra precis i samma veva fick vi reda på att vi skulle ha ett barn till och nu är allt ett rent helvete.

Jag är konstant arg/grinig mot honom även om de inte är meningen. Vi bråkar 5dagar av 7 och ja de är inte roligt. ha älskar mig men blir osäker och vet inte alls hur vi ska hitta tillbaka till varandra igen som de var innan barnen

Vi är närmre varann än någonsin! Han var superengagerad hela graviditeten och tagit en stor del av ansvaret sen hon kom. Jag tror det gör mycket! Jag känner mig aldrig slut eller trött, och har ingenting att klaga på! Han är verkligen mån om mig :) Sen känner väl han att han är viktig! Det var VI som fick barn och det är VI som tar hand om det TILLSAMMANS. Hon föddes med snitt så han fick ju ta en stor del i början också, och det tror jag också gjorde sitt :)

Tror det är olika för alla. Jag älskar min sambo mer än någonsin sen vår lilla flicka kom till världen. Vi har inte lika mkt tid att ägna bara åt oss själva, men man får försöka njuta & vara med varandra när barnet sover.

Är jätte viktigt att komma ihåg varandra. Dom vardags pussarna & kramarna är jätte viktig. Stanna gärna upp & fundera hur många pussar eller kramar du fått idag & fråga gärna efter en puss. Alla uppskattar en puss eller kram.

I början är man oftast väldigt upptagen med ammning och allt annat. Men om man tänker på att komma ihåg varann så är det lättare.

Kramar

Vi (iallafall jag) har svårare att hantera stress. Förut kunde jag andas och bara ta det med ro. Vadå 10 min sen. Nu stressas jag lätt upp över att karln är stressad. 

VI är som småbarn ibland och ska alltid ha sista ordet. Men efter att åkt bil kanske 20 min så är det som bortblåst. 

Viktigt att säga till varann att jag var jättestressad idag och det var inte meningen. Eller helst att man säger det på stunden. "fasen nu är mitt tålamod så här kort". 

Jag fick även som ida_bebis en förlossningsdepression efter att sonen kom. Det är vanligare att få det med söner. 

Här hemma grät jag nästan varje kväll. Förlossningen gick inte som jag hade förväntat mig, jag förlorade mycket blod och amningen funkade inte alls. 

Viktigt att prata med varanndra. Vilket kan vara stundtals svårt ibland mitt upp i allt. 

Jag och min sambo gled aldrig ifrån varandra när sonen var nyfödd. Sexlivet blev helt klart annorlunda i början, men vi gosade mycket mer med varandra.

När sonen skulle läggas (han sov i sin säng bredvid min sida av sängen) tog vi med oss laptopen ner i sovrummet och kröp ihop under samma täcke och kramades massor och tittade på mycket filmer tillsammans.

För en månad sen kände sambon att han inte fått egentid och heller inte riktigt "våga be om" egen tid. Han är hemma och är pappaledig och vill inte bara "slänga över" ansvaret på mig när jag kommer hem från jobbet eftersom jag är trött både pga jobb och graviditet. Vi pratade igenom det ganska mycket och även massor med missuppfattningar som skett längre bak i tiden kom upp till ytan.

Vi kom fram till att i fortsättningen köra med öppna kort mot varandra. Visst ska han få egentid, men det är även lika viktigt att han accepterar om jag någongång säger att "Nej, ikväll vill jag att du är hemma". Oftast sker det om sonen är krasslig, då vill inte jag behöva gå upp sent på kvällen och trösta honom, jag behöver min sömn och då får han acceptera att vara hemma, kanske ge sig iväg och komma hem innan läggning.

Annars har det för oss fungerat bra på alla sätt och vis.

Är man öppna och ärliga mot varandra så slipper man bråk och missförstånd och det gäller inte bara saker som egen tid. Sexlivet kan ju också bli lidande.

 

Jag & min sambo blir bara lyckligare för var dag. Så tacksam för vår lilla sob och livet vi fått tillsammans.

Men visst.. direkt efter att Casper kom hade vi slite tjafs. Men det berodde nog främst på alla hormoner, tankar, funderingar osv. Jag var väldigt ledsen då det inte funkade med min ammning.

Men våra känslor för varandra har aldrig rubbats. :)

Jag och min sambon har en tendens att gnabba mer på varandra sedan vår dotter kom. Ni har vi dessutom kunnat se att det oftast ter sig på vardagar när han jobbar och jag är hemma. Helgerna är väldigt fridfullt och mer eller mindre som förut. Tror att det beror på att vi båda känner mindre stress och jag är inte lika trött. Oftast är det jag som klagar på honom och han blir irriterad över att jag gör det. Handlar nog om tålamodet för min del! Men vi har börjat ta gnabben med en nypa salt numera och igår skojade jag till och med om att en ny vecka börjar nu och då blir det bråk...haha! Jag tror precis som de ovanstående att kommunikation är nyckeln till allt. Igår ville sambon exempelvis ha sex och jag kände att jag bara ville ha min kropp i fred en stund. När jag så det så satte han ingen press på sex vilket resulterade till att jag fick lust och vore hade sex. Lycka till med allt!

hej...jag o min sambo hade det jätte bra när första bebis kom, han va bara lite feg o fågade inte göra så mycket..så jag har fått ta mesta av ansvaret på uppfostran o dagis o så..då fixar han med jobb och okonomi så vi ar mat på bordet varje dag...

Men nu när andra är påväg hoppas jag at han förstår att våran älsta tös behöver mer hans hjälp o stöd även mitt..

men inget har ändrats bara bättre rutiner för oss båda,älskar arandra lika mycket nu som då till coh med mer hihi

hoppas allt går bra för dig o din lilla familj..

visst blir myset lidande när man får barn.tiden och orken räcker liksom inte alltid till till det. sonen går ju före allt!

men bara man är medveten och månar om förhållandet så går det. man får helt enkelt ta igen allt när tid finns. och ge varandra pussar och kramar finns det alltid tid till mellan matningar, blöjbyten och skrik.

Tack så jätte mycket för alla svar, super glad att så många ville svara! :)

Jag och sambon har lärt känna varandra bättre, vi hade bara varit tsm i tre månader när jag blev gravid och bara lite över ett år när ungen föddes.
Vi vågar prata mer och har kommit varandra närmare.
Ungen skrek hela tiden första fyra månaderna och då blev vi alldeles knäppa, jag var dum och arg och sambon bara var tyst och försökte lugna ungen och hjälpa mig. Han har nog varit ett enormt stöd och jag skulle aldrig, aldrig ha klarat dethär utan honom. Han orkade gå runt, runt, runt hela nätterna med ungen på axeln medan jag låg och bara ville dö, hatade mig själv för att jag fött ett monster till världen(ändrades sakta men säkert när vi fick börja sova!) han har stöttat mig i allt. Vårt förhållande är nästan för bra, vi bråkar nästan aldrig och han lät mig få sovmorgon när det passade med hans arbetstider :) Det är nästan som att han är mer mamma än jag ;)