Mer i kategorin Läsarberättelser |

Gravid, fyrtio och något med full kontroll

Gravid, fyrtio och något med full kontrollDet är lätt att känna igen sig i vad den 41-åriga, på nytt blivande mamman, Marsed berättar om. Är det så att bli äldre är lika med att nojja mer och oroa sig för allt? Läs hur hon berättar om hur hon i sina egna ögon förvandlats till ett kontrollfreak som lusläser allt om vad som kan gå fel, och inte kan sluta oroa sig.

Observera att bilden i artikeln inte har något med artikelförfattaren att göra.

Det sägs ju att ju äldre man blir desto nojjigare och fegare blir man. Kanske det beror på att man blir äldre och klokare och har fått insikt om att man inte är så odödlig och oövervinnerlig som man gärna tror när man är yngre. I vilket fall som helst så stämmer det mer än väl in på mig.

När jag var gravid med min idag 17-åriga dotter njöt jag i fulla drag av graviditeten och drömmarna om mig och det lilla livet gick i ett rosa skimmer. Att något skulle kunna gå fel under graviditeten eller vid förlossningen var överhuvudtaget inte något som föresvävade mig. Jag gick och klappade lyckligt min mage och var tryggt förvissad om att allt var som det skulle där inne. Det var det ju också visserligen, så med facit på hand hade jag verkligen heller ingen anledning till att oroa mig.

Nu när jag väntar mitt andra barn så är jag 17 år äldre och full av oro över både det ena och det andra. Som om jag inte riktigt kan tro att allt kan gå så bra en gång till. Inte blir det bättre av att jag läser varenda artikel som handlar om ALLT som kan gå fel, alltifrån graviditeten, förlossningen till den första tiden med det lilla hjälplösa knytet och amningen. Vad är det som har hänt med mig dom under dom här åren egentligen?

Varför kan jag inte njuta som jag gjorde förra gången? Speciellt som jag den här gången är i en helt annan situation än då. Då stod jag helt ensam med min graviditet och hade all anledning att oroa mig för hur vår tillvaro skulle bli, men icke! Jag var Superwoman och inget i hela världen kunde hända det här underbara som fanns i mig. Vad spelade det för roll att pappan inte fanns med i bilden när jag kunde klara ALLT!

Jag har blivit mycket mer skeptisk och cynisk sen dess. Dom första veckorna efter att gravtestet hade visat ett plus trodde jag att det måste vara något fel på det. Inte kunde väl jag vara gravid?! När väl det hade gått in i mitt huvud så kunde jag ändå inte njuta. Visst var det mycket annat runt omkring som påverkade. Det var ju inte helt beslutat om vi skulle behålla det här barnet och innan det beslutet var fattat ville jag för allt i världen inte skapa några känslomässiga band till det. När väl det beslutet var fattat kunde jag fortfarande inte tillåta mig njuta och glädjas.

Som 41-årig blivande mamma ville jag absolut göra ett fostervattenprov och det skulle vi ju inte få svar på förrän runt v18-19. Oroade mig över att det kunde visa sig vara något fel och då kom nästa nojja över mig, den om vad för slags abort man får göra när graviditeten är så långt framskriden. När svaret kom i v18 och allt visade sig vara ok så hjälpte inte det. Visst hade vi sett den lilla röra sig där inne på UL men jag hade ju inte känt något än. Jag gick och väntade dag efter dag på att få känna en enda liten puff som sa att det faktiskt fanns ett liv där. När dagarna gick och jag ingen kände kom nästa nojja över mig. Tänk om det hade dött där inne sen UL och vi inte skulle upptäcka det förrän hos BM i v21?

Hos BM visade sig allt vara som det skulle och vi fick höra det lilla hjärtat picka på. Jag blev något lugnad av det men tänkte ändå på hur mycket som fortfarande kunde gå fel under den återstående hälften av graviditeten. Samma kväll kände jag en liten spark och började gråta av lycka! NU visste jag att vår lilla baby verkligen levde där inne! Nu har jag hunnit in i 24:e veckan och oron över att babyn mår bra eller inte har släppt. Det sparkar på där varje dag så jag vet att allt är som det ska. Nu finns det andra nojjor som smyger sig på istället. Rädslan för att spricka något vansinnigt under förlossningen t ex så att man får analinkontinens resten av livet! Eller för att inte tala om att babyn drabbas av syrebrist och får skador på grund av det. Jag läser artiklar om hur dom inte låter blodet pulsera klart innan dom klämmer åt om navelsträngen och hur babyn därför kan födas både med anemi och syrebrist. Skriver ner allt jag hittar på små post-it lappar för mitt kommande förlossningsbrev. Blir både stressad och orolig för att jag ska missa något viktigt, att jag ska mista kontrollen!

Just det här med kontrollen är nog själva kärnan i mina nojjor och oro. Har dom senaste 17 åren blivit en kontrollfreak helt enkelt och graviditeten är något som står bortom min kontroll och det gör mig fullständigt galen! När jag var ung och tyckte jag var Superwoman var jag tillräckligt ansvarslös för att inte bekymra mig för det jag nojjar mig för idag. Nu kan jag inte lämna något åt slumpen utan vill gardera mig till tänderna.

Jag önskar att jag kunde få tillbaks lite av mitt Superwoman-tänkande igen och bara njuuuuuuuuuta!

Har du också en historia eller berättelse som du vill dela med dig av? Hör då av dig till oss. Vi är särskilt intresserade av förlossningsberättelser och dig som som fått kämpa i en annorlunda eller svår situation - sorger, bekymmer och glädje. Hör av dig!

Rekommenderat

Bristningar under graviditeten

Bristningar under graviditeten

Bristningar under graviditeten ses som streck eller ränder i huden av varierande tjocklek och färg. De kan vara allt från ljust rosa märken som knappt syns, till djupt röda väl framträdande. Bristningar kan uppstå tidigt eller sent i graviditeten, vanligt är att de uppkommer mellan vecka 13-37, ett väldigt stort intervall ... 25

Det finns 1 kommentarer till denna artikel

  1. Postades 2009-03-31 09:39:51
    Gäst
    jag ska få mitt första barn i sept och är 37 nojjar inte alls tycker det är lättare att njuta nu än om jag varit 20.Är säker på min man och vår relation,har bra jobb-att vara lite äldre är bara fördelaktigt är så glad för min egen skull att jag väntat.

Skriv en kommentar


För att visa att detta meddelande inte autogenererat, ange vilka bokstäver som visas

Går det inte att läsa? Klicka här för att byta.