Så fick jag veta att jag var gravid: Testade mig med "Spåkulan" på Facebook och fick resultatet: "Din familj växer. Ett litet barn kommer att bli din ögonsten". Då började jag förstå att någonting stod annorlunda till, då jag hade mått illa och haft kraftiga humörsvängningar i drygt en vecka. På BIM+1 började jag räkna dagarna, och på BIM+5 tog jag ett test som gav mig resultatet: Gravid 2-3.

Det sämsta med att vara gravid: Att jag har mått så fruktansvärt illa större delen av tiden, och att jag spytt så mycket. Den ständiga oron för att bebisen mår bra är också himla jobbig!

Mina föräldrar och vänner reagerade: Alla som vi vill ska veta, vet. Min Mamma och mina systrar blev superglada, pappa blev inte glad alls. Killens släktingar är också jätte glada.

Så reagerade min partner: Han befann sig nog i chocktillstånd ett tag, sen efter första Ultraljudet i V.8 så ändrade han attityd och blev jätte glad och förväntansfull.

Annars är jag en tjej på snart 19 år som bor i Stockholm med min pojkvän och våran hund Elvis. Jag hoppade av skolan för ett bra tag sen, och har jobbat fram tills nu. Just nu är jag arbetslös, eftersom att min graviditet har hindrat mig från det mest då jag mått väldigt dåligt och spytt nästan hela tiden. Min pojkvän är 28 år och detta är vårat första barn, och vi är väldigt glada och förväntansfulla.

Jag har Diabetes sen år 2003, och Aspergers Syndrom sen år 2009. Det kan märkas på att jag kan vara lite blyg mot nya människor, men annars lever jag som vilken annan tjej i 19-års åldern som helst. :) Skulle vara jättekul att få komma i kontakt med fler unga mammor! :)